Grey
av Lars "Winter" Hellberg

Grey mindes inte mycket av sitt tidigare liv. Han såg tillbaka på sin tid i hästhagen som en serie mer eller mindre lösryckta minnen; soliga sommardagar, gröna ängar och doften av de andra. Det var doften han saknade mest, även om minnet av solen också högg en sentimental tagg i hjärtat. Efter att det hände hade han bara sett solen en enda gång, och det var en så smärtsam upplevelse att sentimentaliteten nu blandades med lätta rysningar.

Han hade vaknat av att grinden till hagen öppnades; det var ganska tidigt på natten, och han somnade om utan en tanke på vem det kunde vara. Människorna på gården kom och gick som de ville. Det var först när doften av färskt blod nådde hans näsborrar som han insåg att något var fel. Till en början kunde han inte associera sin skräck med människan som gick mot honom; han hade ofta funderat över hur trångsynt och trögtänkt han hade varit på den tiden, och hur mycket lättare abstrakta tankar formades numer. Människan hade fällt honom till marken med ett enda, fruktansvärt slag. Grey mindes chocken mer än smärtan. Känslan av att vara förrådd. Han visste att människor kunde slåss, men han visste också att man bara fick stryk när man var olydig eller dum. Knappt hade chocken tagit plats i hans hjärna förrän den trängdes undan av fasa. Det stank död om den här människan. Blod och död, våld och skräck. Dofterna liknade ingenting han tidigare upplevt. Människan höll Greys stora huvud mellan sina små händer som om han varit ett litet föl, och så slet han upp strupen med sina sylvassa tänder.

Det tog en bra stund innan Grey förstod att han fortfarande levde. Runt omkring låg liken efter de andra, tomma på blod. Själv var han matt; benen darrade och hans syn var svag. Men allt var sig inte likt. Frustande ruskade han på huvudet och försökte klarna tankarna. Rädslan var borta nu. Trots att blodsstanken stod tät omkring honom kände han sig lugn. Han slöt ögonen och började uppleva de nya intrycken. En syrsa spelade öronbedövande högt på andra sidan hagen, ett myller av distinkta dofter trängde sig in i näsborrarna; men kanske starkast var de nya tankarna. Jag lever. Lever, men allt är nytt. Jag är ny. Försiktigt öppnade han ögonen. Och slöt dem igen! Så mycket. Sakta höjde han ögonlocken. Allt var så klart, så briljant; vartenda grässtrå liksom lyste mot honom, träd tycktes vinka med virila, kraftfulla grenar. Mitt i allt det skinande fanns det svarta hål. De andra. De tycktes tomma, svarta och kalla. Försiktigt närmade han sig Silverbläs, och nosade henne över mulen. Hon tycktes så tom och ynklig. En impuls kom honom att slicka henne över det gapande såret på halsen, och en helt ny känsla for genom honom. Smaken från tungan var himmelsk. Han provade igen, men samtidigt hördes röster från gården.

"Vad i helvete är det som har hänt?"

"Nej, titta! Är de döda allihop?"

"Där är Grey, gud så han ser ut!"

Människorna från gården rusade in i hagen och undersökte snabbt de som låg närmast. Den lilla flickan som brukade rykta Grey, och som sjöng så vackert för hästarna om kvällarna, föll ihop på marken, gråtande. Mannen hade ett gevär i ena handen, och i den andra en ficklampa som svängde fram och tillbaka över hagen. När ljuset träffade Grey i ögonen ryggade han tillbaka.

"Seså, skygga inte nu, kom här gubben."

"\xC4r han skadad?"

"Ja, men han verkar klara sig. Kom här nu, Grey, seså."

Grey mindes plötsligt den andra människan, den som hade bitit honom, och minnet fick honom att backa. Samtidigt kände han sig lockad av mannen. Det stod som en aura omkring honom, ett pulserande ljus som tycktes strömma genom honom åt alla möjliga håll. Ljuset var hemskt frestande. Så träffade lampan Grey i ögonen igen, och han svarade med att spänna blicken i mannen. Denne bleknade och tog ett par steg bakåt. Grey lät höra ett dovt morrande som inte borde ha funnits i en häststrupe. Mannen höjde instinktivt bössan och tryckte av. För andra gången den natten exploderade Greys värld i smärta, men han kunde fortfarande röra sig. Så snavade den backande mannen och föll till marken. Grey kastade om och flydde. Vid staketet tvekade han, men hoppade så över det som om det bara varit ett barnhinder. Fri galopperade han bort mot skogsdungen, medan ytterligare ett par skott hördes bakifrån.

Inne i skogens skydd stannade han flåsande. Äntligen ensam. Ensam med de levande träden och allt det pulserande livet i skogen. Det kändes som om han kunde se hela världen. Se den, inte som vanligt utan som ljus av olika styrka och färg. Känslan var lockande och skrämmande. Så såg Grey ner på sin egen kropp. Ljuset fanns där också, men mörkare och i en diffusare ton. Ett stort hål gapade mitt på bogen, och han var täckt av torrt eller torkande blod. Så jag ser ut. Försiktigt sniffade han i luften, och fick vittring av vatten ett stycke bort. I en iskall liten bäck sköljde han av sig blodet, och slickade försiktigt på det gapande såret. Det hade blivit mindre bara under den tid han badade, och utan att veta varför han visste det visste Grey att det snart skulle vara slutet helt. Såret i halsen var... Han böjde sig fram och såg ner i vattnet, men där fanns ingenting. Det var som om hans kropp slutade existera under vattenlinjen. Månen syntes där nere, liksom trädtoppar i relief, men han själv var borta. Märkligt. Det hade alltid funnits en annan häst där, silvrigt grå som han själv, som mött honom när han badat eller druckit. Men nu var vattnet tomt. En ny känsla fick Grey att lämna bäcken, och söka sig in under träden. Det var något med månskenet. Det gula ljuset kändes... störande; gav en stickande, svidande känsla.

Allt eftersom natten gick blev Grey mer och mer orolig. Det kändes som om någonting otäckt var på väg. Föraningarna blev allt starkare, och han började söka efter någonstans att ta skydd mot vad det nu var som skulle komma. Skog och träd förslog inte, han kände att han behövde gömma sig ordentligt. Till sist fann han en övergiven liten stuga, mitt i en halvt igenvuxen skogsglänta. Där kan jag gömma mig. Gryningen var nära nu, och Grey vände sig om för att titta på soluppgången. Han tyckte om att se den nya dagen gry; det hade han alltid gjort. En kör av fågelsång steg mot skyn när de första solstrålarna träffade trädtopparna, och oron steg i Grey. En vild panik lurade inom honom, och den stegrade sig alltmer mot ett utlopp. Så slog solen ner på honom med kraften av en explosion. Varje cell i den stora kroppen brast ut i hemska smärtor. En stank av bränt tagel fyllde hans näsborrar och skräck fyllde hans sinne. Han brann! Lågor slog ut ur hans kött och hans ögon fylldes av rött. Vilt skrikande sparkade han upp dörren till stugan och kastade sig in. Smärtorna avtog när han kom ur det direkta solljuset, men han kände ändå hur dagern ilsket hamrade mot honom. En trappa ledde ner till en liten källare, och det blev Greys räddning. Så svalt och skönt det kändes där nere. Paniken lade sig, och efter en stund avtog också smärtorna. Han kände sig dåsig, och snart nog somnade han.

Drömmarna handlade om ljuset. Det ljus som strömmade genom det levande. Mannen med geväret hade haft ett sken rinnande genom kroppen, och längtan efter detta ljus fick Greys kropp att darra i sömnen. När han vaknade hade solen gått ner bakom horisonten, och han var outhärdligt hungrig. Fläckar av färg glimrade under ögonlocken, och han släpade sig matt uppför trappan och ut i den ljumma kvällsluften. Utan att riktigt tänka på vad han gjorde böjde sig Grey ner och tog en munfull av gläntans gröna gräs. En bitter, otäck smak fyllde munnen, och han spottade och frustade en lång stund. Kvickt galopperade han till bäcken och sköljde ur munnen. Det tog en lång stund innan den vidriga smaken försvunnit. Han kunde inte längre äta gräs! Och han som var så hungrig. Aldrig hade en sådan hunger fyllt hans kropp. Svält var ett okänt begrepp för en som hela sitt liv levt i en hage full av grönska på sommaren och gott hö om vintern. För första gången smög sig tanken på döden in i hans sinne. Jag kommer inte att klara mig. Det stod klart för Grey att han inte längre kunde äta. Att hans liv var i fara. Precis då flög en geting surrande förbi mulen på honom, och han snappade reflexivt efter den. De kraftfulla käkarna slog igen om insekten och krossade den omedelbart. Till sin förvåning kände Grey kraft rinna ner genom strupen och strömma ut i kroppen. Inte mycket, men tillräckligt för att pigga upp honom en aning. Han släppte getingen på marken och tittade på den. För hans nya blick var den svart och tom. Precis som de andra, tänkte han. Inget ljus längre. Så lade han märke till ett svagt skimmer kring sina egna hovar. Vid närmare betraktelse sken det ytterst svagt om hela hans kropp. Han förstod instinktivt. Jag har tagit dess ljus. Han tittade på getingen igen. I utkanten av sitt synfält såg han små fiskar simma omkring i bäcken. Ljuset och färgerna inom dem väckte hungern på nytt. Grey smög sig fram till vattnet och väntade. När en fisk kom i rätt läge högg han blixtsnabbt till. Fisken var död innan den hunnit märka något. Försiktigt bet Grey hål på den fjälliga huden, och lapade i sig av blodet som rann ur fisken. Ny kraft började fylla upp honom, men det var långt ifrån tillräckligt.

Dagarna gick. Grey sov i husets källare om dagarna, och om nätterna fiskade han i bäcken, och fångade ett och annat smådjur som kom för nära. Han vande sig snabbt vid det nya livet, de nya tankarna och den nya födan, men det kändes ändå inte tillräckligt. Han ville mer. Fisken höll honom vid liv, men där fanns ändå en vilja att ta mer kraft, mer ljus. Att få frossa. Hade Grey kunnat se sin spegelbild i bäckens vatten hade han lagt märke till de yttre förändringarna. Han hud hade mörknat under den grå fällen, ögonen lyste som röda eldklot, allt starkare ju mer han livnärde sig. De tångliknande framtänderna glimmade vasst i månljuset. Men den största skillnaden var rörelserna. Han var nu långt snabbare än han någonsin varit. Sträckan mellan stugan och bäcken tycktes honom som ett par galoppsprång, fastän det i själva verket var flera kilometer. Han fångade fisk som ingenting; de tycktes honom stå stilla och vänta på honom.

Så dök ett nytt djur upp vid bäcken en kväll. Grey hade aldrig förr sett en älg, och han närmade sig försiktigt den unga tjuren. Som den sjöd av liv! Vackra färger dansade kring inuti dess kropp, och den utstrålade ett så starkt ljussken att Grey först ryggade en aning, innan han kom på att detta ljus inte brände. När älgen fick syn på den skrämmande hästen gav den till ett skrik och flydde så fort den kunde springa. Grey satte av i lätt trav, tog sig upp jämsides med älgen och njöt fascinerat av hur den kastade av och an och försökte komma undan det oundvikliga. När han fått nog av leken vred han in mot älgen och satte tänderna i nacken på den. Den unga tjuren skrek till kort, och föll sedan död till marken. Det forsade blod ur den öppna halspulsådern, och Grey lade sig ner bredvid älgkroppen för att komma åt att festa. Inte förrän kroppen var helt tömd på blod kunde han sluta dricka. Återigen fängslades han av hur kroppen svartnade, precis som hos de andra hästarna den kvällen. Själv sken han upp, ljus och färger strömmade genom hans kropp, och han kände sig starkare än han trodde vara möjligt. Som i extas började han springa fram och tillbaka i skogen, och han reagerade knappt när stora träd knäcktes då han sprang in i dem. Det var som ett rus, han hade ingen aning om vad han gjorde eller varför. Efter ett par timmar började han lugna ner sig. Fortfarande darrade hela kroppen av den spänning som den stulna energin innebar, men nu kunde han behärska sig bättre. Gryningens första blå band började synas i öster, och Grey började ge sig av tillbaka mot stugan. Den dagen sov han tungt och drömlöst, och när skymningen kom vaknade han utsövd och fortfarande full av energi.

Greys liv tog sig nu formen av en vardagsrutin. Sova på dagen, jaga om natten. Hur länge detta pågick hade han ingen aning om, han hade varken kunskap eller intresse av att räkna dagar. Det blev höst, löven gulnade och föll till marken. Då och då såg Grey människor på håll, men minnet av rädslan höll honom undan från dem. Allt eftersom dagarna blev kortare fick han mer tid över till att träna sitt nya, medvetna sinne. Den där underliga människan. Han gjorde något med mig. Något underbart. Samtidigt märkte han att vissa saker fattades. Den främsta av dem var förlusten av doftsinnet, vilket gradvis försvunnit under sensommaren. Synen kompenserade, och han hade fått ett nytt sinne, ett som visade var det fanns blod, var det fanns liv att ta. Men han saknade dofterna. Ibland strök han mulen över det höstbruna gräset och väntade sig känna den härliga, lite multna doften. Men inget kom, annat än små aningar av blodsdoft när någon liten mask eller insekt hastigt skyndade sig bort. Hösten blev till vinter, och det började komma snö. Snön var dock inte till några bekymmer för Grey. Han sprang lätt som en fjäder ovanpå skaren, och kunde lätt ta sig ifatt sina byten. Snart var dagen inte mer än ett grått dis, men han vågade inte gå ut under molnen, eftersom han visste att solen fanns där bakom, om än inte lika stark som förr. Långa timmar gick mellan jakt och sömn, och Grey började fundera i banor han aldrig ens hade drömt om tidigare. Jag kan ge mig av. Han valde mellan stugans trygghet och en plötslig lust att använda alla de mörka timmarna till att färdas mot mål han inte ens kunde föreställa sig. Tills vidare vann stugan, vilken han nu ansåg som sin egen, men tanken levde kvar.

Dagarna blev sakta allt längre, och snart började snön smälta bort. Grey fortsatte sin dagliga rutin. Ända tills en dag strax innan våren skulle bryta ut på allvar. Ända tills den dag han stötte på jägare. Han stod i ett hörn av källaren och sov, solen stod högt på himlen och nästan all snö var nu borta. Det var när dörren till stugan slog igen som han vaknade. Dörren hade stått öppen sedan den dag då han sparkat in den. Grey hade aldrig en tanke på att stänga om sig. Han hörde deras röster.

"Förbannade ungar, har säkert haft någon jävla fest här. Jag ger mig fan på att vi får plocka tomglas i ett halvår innan det går att bo här."

"Lugna dig, Karl, det ser ju nästan orört ut."

Tanken hade aldrig slagit Grey att någon annan kunde äga stugan, eller ens att någon annan någonsin bott där. Stugan var hans, och han tyckte inte om att människor rörde sig där. Rösterna lugnade sig, men han kunde höra hur de plockade upp saker ur sina packningar. Tänkte de stanna där? Han rörde sig inte, rädd som han var att de skulle upptäcka honom. Minnena av den underliga människan som hade bitit honom, och mannen med geväret som hade skadat honom, hade visserligen avtagit med tiden, men männens röster påminde Grey och smärta och skräck.

"Får du nån fart på spritköket? Jag vill ha kaffe!"

"Du stjälpte ju i dig hela din termos och halva min på vägen hit. Lugna ner dig!"

"Kaffe! Kaffe! Kaffe!"

"Jaja, aj fan! Brände mig på lågan!"

"Illa?"

"Närå, inget som inte en kopp kaffe och ett par mackor botar."

Mannen som hette Karl lämnade stugan, för att lägga snö om brännskadan, antog Grey. Det förvånade honom att han förstod vad männen sade. Han kunde inte minnas att de människor han känt tidigare hade talat något begripligt språk. Visserligen hade han kunnat läsa deras kroppsspråk, och snappat upp ett eller annat ord, men nu förstod han precis vad de talade om. Ännu en gåva från den underlige. Han gav lika mycket som han tog. De fortsatte att tala, och Grey stod stilla och lyssnade. Männen var jägare, de ägde stugan och bodde där under jaktsäsongerna, och nu skulle de jaga hare. Sakta växte ett raseri inom Grey. De ägde hans stuga! De skulle jaga hans villebråd! Han började darra i kroppen av vrede. Nu satt de där uppe och åt och drack, som om han själv inte ens fanns! Som om de inte behövde bry sig om honom! Men fruktan höll honom ändå kvar i källaren.

"Fan, Frank, det luktar häst här inne!"

"Det där är inte häst. Måste vara nån av ungarna som bröt sig in. Kanske hade nån läderjacka eller nåt."

"Nej Frank, det luktar häst, säger jag. Minns du den där historien om hästarna som blev slaktade på en gård här ute i obygden. Jävligt obehagligt. En häst flydde trots att bonden hävdar att han sköt den i bröstet."

"Hm, bondjäveln missa väl. Om du visste vad det sups på gårdarna här omkring."

"Någon sa att det var en järv som hade tagit alla hästarna, men jag har hört att de var helt tömda på blod, nästan som om en vampyr hade dragit fram."

"Skit ner dig, Karl! Jag antar att ett skogsrå slog in dörrn? Och snart kommer väl Snömannen och frågar om vi har nån extra is i frysväskan!"

"Skämta du, jag tyckte att det lät otäckt. De hitta aldrig den där hästen."

"Vingla väl ner i nån bäck, eller så blev han julbord hos Frankenstein."

"Frankenstein var doktorn, inte monstret. Monstret hade inget namn."

"Skit samma. Jag öppnar en köttkonserv."

Ett klirrande, metalliskt ljud hördes, följt av en grov svordom från mannen som hette Frank. Så fylldes Greys näsborrar av den enda doft de kunde uppfånga numer. Blod. Frank hade skurit sig, och blödde nu. Saliven rann till i Greys mun, och han började få svårt att hålla sig stilla och tyst.

"Jag går ner och kollar i förrådet. Det ska finnas en förbandslåda. Tryck på fingret så länge."

Mannen som hette Karl kom gående nerför trappan! Nu fanns inget att göra annat än att anfalla. Karl tvekade när han kom till botten av trappan. Doften av djur var stark, men där fanns också något skrämmande. Han hade just hittat förrådsdörren när han fick syn på de lysande röda ögonen i mörkret. Ett enda slag av framhovarna skilde Karls huvud från hans axlar. Han hann inte ens bli förvånad. Grey tog sig tiden att slicka i sig av det ymnigt flödande blodet. Den andre var skadad, och skulle inte hinna undan. Smaken var gudomlig. Bättre blod än detta hade Grey aldrig smakat, inte ens något som liknade detta. Girigt tömde han Karls kropp, och struntade i Franks rop där uppifrån. När kroppen var helt tom vände sig Grey mot trappan och började sakta gå upp.

"Hitta du nåt, Karl? Det blöder ganska illa."

Grey svarade med ett gutturalt morrande, och mannen tystnade. Nästan utstuderat långsamt visade sig Grey för mannen, som stelnade av fasa och spärrade upp ögonen på vid gavel. Grey riktigt njöt av övertaget. Nu hade han inget mer att frukta från människor. Frank fick tag i sitt gevär, men Grey ryggade inte ens av smällen, och kände knappt haglen som sved hans framben. När han såg att skottet inte hjälpte förlorade Frank kamplustan. Som förhäxad stirrade han in i de röda ögonen, och väntade på döden. Blodsdoften gjorde Grey nästan yr av upphetsning, och han sänkte andäktigt tänderna i mannens hals. Då var det något som brände till i munnen, en hemskt svidande smärta. Inte lika illa som då solen hade träffat Grey, men nära nog. Hastigt ryckte han bort munnen från Franks hals. Något blänkte där, som ett betsel fast mindre, och inte i munnen. Grey förstod att det var halsbandet som hade skadat honom och höjde nu hoven för att slå till mannen. Men Frank hade fått nya livsandar när döden vek av, och han kastade sig undan den nedslående hoven. Mannen råkade i sin rullning sparka till spritköket, vilket välte och satte eld på trägolvet. Sida vid sida lämnade man och häst stugan så fort de kunde, och väl ute på gårdsplanen kunde Grey slå till obehindrat. Ett fruktansvärt slag av hoven knäckte mannens ena ben, och skrikande av smärta försökte han krypa undan. Grey såg på hur lågorna började äta upp väggarna på stugan, och han fylldes av vrede och sorg. Hans hem. Hans stuga. Hans enda tillflykt från den nådelösa solen. Ilsket sänkte han huvudet och bet i ett enda hugg av Franks friska ben. Blod sprutade ur såret, och Grey stannade för att slicka upp det. En passande hämnd; Frank kunde inget göra utom att se på hur livet sakta rann ur honom.

Flera timmar senare stod Grey fortfarande kvar vid Franks kropp. Stugan var nu helt nerbrunnen, och det glödde bara svagt i askan. Sorg och vemod fyllde hans sinne vid tanken på att hans hem var borta. Nu fanns inget som kunde hejda honom från att följa sin vintertanke, och bege sig ut på vandring. Först måste jag hitta skydd för solen. Efter en sista blick på resterna av stugan vända han om och började gå. Han valde att trava västerut, mest för att gå bort från den plats där solen gick upp, men också för att inte gå tillbaka mot hans gamla gård. Horisonten hade redan börjat glöda i rött och gult när Grey kom fram till en gård. Ännu var ingen vaken, och han bestämde sig för att gömma sig inne i ladan. När natten kom begav han sig vidare västerut.

Så vandrade Grey i flera dagar, tills han nådde havet. Så stort vatten hade han aldrig sett förr. Tar det någonsin slut? Han smakade på vattnet, men det var salt och odrickbart. Nu slog han följe med kusten och travade vidare söderut. Här och var fanns mänskliga boplatser, men han undvek dem så länge han inte behövde söka skydd undan solen. Den fjärde natten kom han till en korsväg. Stigen som följde stranden mötte en halvt igenvuxen grusväg vilken ledde in i en björkskog. Det nya sinnet som inte var luktsinnet visade gamla rester av människospår. De har inte gått här på länge. Nyfiket slog han in på stigen. Det var flera timmar kvar till gryningen, och han hade just passerat ett par trähus invid vattnet. De räckte som skydd ifall han inte skulle hitta något. Låga trädgrenar och yviga buskar vek undan för honom där han gick; det var som om de inte riktigt fanns. Som om hela hans varelse var för flyktig och overklig för att kunna fastna i vegetationen. Någon kilometer in på den nya stigen nådde han dess slut. Där stod en enorm byggnad, helt olik något han sett tidigare. Ett högt stentorn reste sig mot natthimlen, och husets kropp var större än någon lada han sett. En stor, knarrande ekdörr visade sig vara lätt att skjuta upp. Inuti påminde huset om en lada. En bred mittgång omgavs av vad som för Grey liknade långsmala, låga bås utan dörrar. Målningar föreställande människor utförande olika okända sysslor täckte väggarna, och längst bort i mittgången låg en stor, flat sten, vars syfte Grey inte ens kunde gissa sig till. En vattenho stod bredvid stenen, och den verkade ha fyllts på genom ett hål i taket vid senaste regnet. Stora mångfärgade fönster satt längs sidoväggarna, och några var trasiga. Den här platsen dög inte som dagläger. Längst in fann han dock en trappa som ledde neråt. Han gick ner, och hittade en stor underjordisk sal. Där fanns stenar och metallplattor på väggar och golv, alla med inskriptioner på. Luften smakade instängd, och det var en aning dammigt på golvet, men det dög bra för Grey. Där fanns inga fönster, inga springor, och det hade inte varit några människor där under mycket lång tid. Det skulle bli en perfekt sovplats. Grey gnäggade lågt för sig själv. Han hade kommit hem!

Under de första nätterna inspekterade Grey sina nya ägor. Några kilometer inåt landet låg en bondgård, men den tycktes honom övergiven. En bilväg gick parallellt med kusten ytterligare ett stycke inåt land, men åtminstone nattetid var trafiken mycket låg; Grey såg bara två bilar under den tid han var där. Norrut låg några små stugor precis invid vattnet, dem hade han sett tidigare, och spåren av människa var relativt färska där. En plats att undvika. Söder bjöd på en fantastisk resa. Han sprang halva natten utan att stöta på några andra spår än stigen som följde kusten. Inga hus, inga gårdar, inga inhägnader. Bara en vidsträckt, rik skog, fylld av liv. Liv som tillhörde honom. Till en början jagade han obehindrat. Valde ut det byte som passade honom för stunden, eller helt enkelt det som kom i hans väg. Men snart upptäckte han att de människor som ändå passerade genom hans område blev skrämda och upprörda då de fann kroppen av något större djur. Flera gånger drog jaktlag förbi, sökande efter det rovdjur som gått åt viltet. Så han fann det för gott att gömma undan kropparna. Att gräva en grop och sedan knuffa ner det tömda bytet visade sig inte innebära några svårigheter, och snart försvann människornas nyfikenhet.

Allteftersom tiden gick fann Grey att han kände en närhet med landet omkring sig. En kontakt på ett djupare plan. Han upptäckte att han genom att koncentrera sig kunde förnimma andra varelser; känna var de befann sig, vilka de var och vilken kraft som strömmade genom deras ådror. Under de långa sommardagarna försjönk han i djup meditation. Vid dessa tillfällen lät han sina tankar flyta ut och bli en del av den omgivande skogen. Han kände de pigga ekorrarna, de skygga rådjuren och de myllrande fåglarna. Han anade fiskar som simmade längs kusten, stora älgar som klampade runt som om de ägde skogen och inte han. Där fanns rävar, igelkottar, ormar, harar och grävlingar, det eviga bakgrundsbruset av insekter, och en och annan björn, lo eller varg skymtade då och då förbi. Han tillät rovdjuren. På hans nåder fick de passera och ta för sig av det villebråd som var hans. Men när en gammal, ärrad lokatt försökte slå sig till ro på hans marker skred Grey till handling. På natten utmanade han henne till strid, men det blev aldrig så mycket till strid. Som en gourmet njöt han av hennes rika, smakfyllda blod.

Och så fanns där människorna. De rörde sig hela tiden i utkanterna av Greys rike, men han struntade i dem. Förutom ett par enstaka tillfällen kom ingen av dem i närheten av hans nya hus, och han föredrog det så. Han visste när jägare drog förbi, eller när bär- eller svampplockare kom in i hans skog, men han stötte aldrig på några om nätterna. Det var som om de inte fanns på hans tid av dygnet. De drog sig alltid tillbaka innan skymningen, och återkom aldrig förrän solen stod högt.

År gick, utan att något förändrades. Grey tillbringade mer och mer av sin tid i det drömliknande dvalatillstånd som satte honom i kontakt med skogen. Då han behövde näring använde han sin förmåga till att snabbt lokalisera sitt byte, och efter att ha ätit återvände han till huset. Veckor kunde gå utan att han lämnade sitt viloläger i kryptan, och när han väl rörde sig fann han ofta till sin förvåning att trappan var blockerad av spindelnät. Spindlarna hade flyttat in hos honom i stora mängder, men han brydde sig knappt om dem. De var för små och för kraftlösa för att kunna ge någon näring, och de störde honom inte heller. Han förstod att de ansåg sig stå under hans beskydd, eftersom de numer slapp fåglar och råttor. Ibland tyckte sig Grey kunna höra deras myllrande, primitiva tankar där de kilade omkring, och ofta gick många dagar då han bara följde deras arbete. I tornet hade fladdermöss flyttat in, och fastän de var stora nog att utgöra byte brydde han sig inte om dem heller. De satt för högt upp när de sov, om dagarna, då han ändå inte kunde jaga dem, och om nätterna jagade de liksom han. Spindlar och fladdermöss blev konstanter i hans stilla värld, nästan som husdjur för den som en gång själv varit ett. De bodde hos honom, alltså var de hans, och han fann att han tyckte om deras sällskap.

Grey sov alltmer sällan. De dagar då han inte försjönk i sitt högre medvetande ägnade han åt tankar. Ibland vände han åter i sinnet till tiden före den märkliga människan, tiden då han bara var en häst bland andra hästar. Han saknade inget, men kände då och då en nostalgisk längtan att bli klappad, att bli ryktad och smekt, och att ha en ryttare. Men han kunde inte tänka sig att offra sitt nya liv för att återgå till det gamla. Det var inte saknat, inte glömt, inte åtråvärt jämfört med det nya. Den extatiska känslan av varmt blod som rinner ner i strupen, av naturens kraft som fyller hans kropp, lusten och tjusningen i jakten och tillfredsställelsen i dödandet, vad kunde nå upp emot det? Vissa gånger kände han till och med förakt mot sitt tidigare jag. Stå i en spilta, halvsova och mumsa hö! När allt han behövde göra var att sluta ögonen och känna omgivningen strömma in i hans sinne. Skog, hav och djur, alla uppfyllde de honom med en känsla av frihet, en känsla som stod i kontrast till det faktum att han stod i en mörk och trång krypta. Men hela tiden kunde han känna gräset slå mot hovarna, smaken av frisk luft på tungan och genom de slutna ögonlocken såg han stjärnorna. Nu sprang han under björkarnas grönklädda grenar, kände den mjuka mossan under hovarna och hörde rådjurets skräckslagna puls framför sig. Allt var bara en förnimmelse, det visste han. Han hade ätit natten innan, och hade inget behov av att ge sig ut igen, annat än i tanken. Hans drömjag hade omslutit hela skogen, tills det bestämt sig för att närma sig rådjuret. Jag jagar, utan att lämna huset. Fascinerat bestämde han sig för att ta reda på om det skräckslagna rådjuret var verkligt, eller om han hade somnat och drömt. Han drog in sitt drömjag, halade till sig det som en fiskare drar in sitt nät. För sin inre syn såg han hur han övergav jakten och begav sig mot huset HÖGT ÖVER MARKEN! Under honom såg han björktopparna, och ovan, stjärnorna. Den kalla nattvinden som piskade honom i ansiktet sade till honom att han var vaken. Det är ingen dröm! Han flög! Stora, svarta, läderliknande vingar bredde ut sig från hans sidor och slog frenetiskt för att hålla luften under sig. Känslan överväldigade honom, och han klarade inte av att koncentrera sig på flygandet. Med ett brak landade han i en björkkrona. Frustande av otålighet kastade han sig upp i luften igen, och flög vidare. Vilken extas! Så smått allt såg ut att vara från den här höjden! Så ynkligt hans rike var, jämfört med det som fanns utanför. Han närmade sig tornet, och flög smidigt in under takbjälkarna och hängde sig i taket bland fladdermössen, och de hälsade honom som en av de sina och han somnade där. Strax innan gryningen vaknade han i en hög av träbitar och sten, på botten av tornet. I sömnen hade han blivit sig själv igen, och nu skyndade han ner i kryptan.

Under dagen försökte han igen, den här gången lät han sig krympa än mer. Ögonen blev fler och han såg världen som så enorm att han häpnade. På sina åtta korta ben var det knappt att han orkade ta sig runt hela kryptan på en dag, men han gick ändå runt och hälsade på de sina, och de kände igen honom som en av dem. Så underbart livet var i detta perspektiv; på sätt och vis lika extatiskt som att sväva i hisnande farter ovan träden. Allt var så stilla och rofyllt för spindlarna, trots att även de arbetade och jagade hela tiden. Här förflöt månader, och han levde med de åttabenta och åt av flugorna med dem, hela tiden kommunicerade de med sina tysta rörelser, det surrande nästan-tänkande som de alla tycktes dela. Här trivdes han, och det var svårt att minnas vem han hade varit. Med en ansträngning blev han sig själv igen. Det var längtan efter blod som drev honom tillbaka. Längtan efter det röda, varma blodet; flugornas kraft räckte åt honom i spindelskepnad, men det saknade smak, saknade substans. Han jagade länge den natten.

Flera gånger bytte han skepnad. Ibland delade han fladdermössens pipande jakter, ibland var han en rofylld spindel. Han provade på att jaga med en passerande vargflock och fann deras sällskapliga liv för gott. Han jagade som ensamt lodjur; han fiskade som björn, men han blev alltid sig själv till slut. Grey var Grey, och han var unik. Åtminstone var det vad han trodde.

Efter en jaktnatt återvände Grey tidigt till kryptan. Det var flera timmar kvar till gryningen, men han hade druckit blodet från en ung älgko, och kände sig nöjd. Sakta flöt han ut igen, men nu var där något nytt. En skugga gled in över landet, och den föll tungt över delar av hans skog. Det var som om ett tomrum drog fram, och i dess spår tycktes inget levande någonsin mer kunna finnas. För andra gången i sitt liv kände Grey en aning av ondska. Hastigt gled han ur sin halvsömn, och skakade och frustade av skräck. Känslan. Känslan var densamma. Han. Fruktan försatte hans sinne i panik. Gömma sig bland spindlarna? För riskabelt. En spindel vore försvarslös om... om han visste ändå. Fly? Nej! Han hade lämnat ett hus redan, inte en gång till. Dessutom var det snart gryning, vart skulle han ta vägen? Darrande sjönk han på nytt i trance. Skuggan hade inte växt, utan stannat till vid ett människohus strax utanför skogen. Stannar han där? Är han inte klok? Greys drömjag kände solen gå upp, men han vågade inte slappna av. Skuggan fanns kvar i människohuset, och dess blotta närvaro fick honom att kallsvettas. Så kände han något nytt. En förlamande kyla spred sig i kryptan, och en närvaro kunde anas. Är detta vad rådjuret kände den där gången? Skuggan sände. En förnimmelse av fasa spred sig från dess viloläger och ut över skogen, och med kuslig precision fixerade den på Grey. Så som han själv så ner på stugan i sin halvsömn såg skuggan nu på honom, och rädslan drev honom nära nog till vansinne. All hans viljestyrka krävdes för att inte rusa ut, blind av fasa, i det mördande solljuset.

**Där är du ju, min lille vän.** Rösten exploderade inuti Greys kranium. **Jag kände dig nog. Låt oss titta närmare.**

Grey var fullt vaken nu, och han kände plötsligt hur liten och otillräcklig kryptan var. Hur sårbar...

**En häst!? Jag tyckte väl att det var något underligt över dig.**

Det var tyst en lång stund, men Grey kunde känna hur skuggan flöt kring hans kropp, undersökte honom, fyllde hans näsborrar till skräcken blev så stor-

**Nu minns jag!** Ett mentalt skratt ekade i Greys sinne. **Den gången... de avbröt mig. Sköt mig. Jag tog dina vänner, men du... du klarade dig. Och nu är du som jag, men ändå inte. Vampyr!**

Kontakten bröts, och skuggan drog sig tillbaka. Grey vågade inte så mycket som röra sig, än mindre försöka söka upp varelsen på egen hand. Vampyr. Ordet ekade i hans huvud. Vampyr. Vad betydde det? Skuggan hade kallat honom för det, gett ett ord åt det som Grey upplevt men inte kunnat hitta någon förklaring på. Han hade förknippat sin förvandling med den mystiskes anfall, och nu visste han vad ordet var. Vampyr. Det hade varit en olyckshändelse. Han skulle ha dött med de andra. Skulle ha tömts på blod och lämnats kvar som en livlös, tom spillra. Utan blod, utan liv; all hans styrka, hela hans varelse skulle ha blivit en anonym måltid för den mystiske. För skuggan. När han nu visste vem han hade att göra med bleknade en del av rädslan. Visst mindes han smärtan, men den var inget mot den hemska plågan som varit solen. När rädslan bleknade vaknade en ilska, en vrede han inte hade anat fanns där. Inte över förvandlingen till... vampyr, inte heller över attacken, utan över den hänsynslösa grymheten. Han behövde inte oss alla. Grey dödade när han var tvungen, och han kände av jakten njutning och blodets sötma, men han slösade inte med liven omkring honom. Varje liv han tog var värdefullt för honom, för de gav honom vad han behövde för att överleva, men här fanns nu en varelse som dödade och dödade och dödade av ren grymhet. Känslan för begreppet ondska vaknade inom honom, även om han inte visste ordet.

Den dagen kröp fram, men skymningen kom så som den alltid gör. Återigen våndades Grey i valet mellan att försöka fly eller stanna och slåss. Varje fiber, varje muskel skrek efter flykt, säkerhet, men han valde ändå att stanna. Jag kommer ändå aldrig undan. Utan att behöva känna efter visste han när solen gick ner, och han kände också hur skuggan satte sig i rörelse. Några långa sekunder förflöt, innan den stora dörren exploderade inåt med fruktansvärd kraft. Måste han förstöra?

"Kom så, pålle lille, var gömmer du dig?"

Rösten var förförisk. Innan han hunnit hejda sig hade Grey tagit ett steg mot trappan. Ett kort ögonblick såg han sig själv, ryktad och omklappad, njutningsfullt mumsande på ett knippe moget hö. Hö... Han som inte längre kunde äta på det sättet. Bilden var falsk! Frustande kastade han sig uppför trappan. Där stod mannen. Han kändes mycket mindre än Grey mindes honom, kanske hade hans fantasi, och känslan av hur lätt han hade kastats omkull förstorat upp mannen i hans minne. Han var ljushyad, med grått hår och var klädd i mörka kläder som tycktes Grey klumpiga och hindrande. Men det som fick Grey att backa var ögonen. Två klart lysande rubiner i den bleka ansiktet, och de utstrålade en kraft vars like Grey aldrig förr skådat. Men illusionen var krossad. Grey tänkte inte låta sig luras av de mentala bilder mannen sände ut. För sitt inre öga såg han sig själv liggande på marken, med det av ljus sprakande blodet rinnande ur stora sår. Han vill mig inget gott alls. Ett läte till hälften morrande, till hälften gnäggande undslapp honom.

"Jaså, du tänker inte komma hit frivilligt. Blivit en aning smartare sedan sist, kanske?"

Det sockersöta i rösten var borta nu, kvar fanns ett hotfullt tonfall, ackompanjerat av ett underligt gutturalt läte. Grey backade ett steg.

"Jag tror vist att du begriper vad jag säger."

Grey ruskade på huvudet och frustade.

"Intressant. Inget sådant har hänt förr, vad jag vet. Du är unik, min vän."

I samma sekund som ordet \x91vän\x92 klingade ut, kastade mannen sig fram och högg mot Grey med vassa klor. Grey hoppade smidigt undan och slog med hoven i marken. Flisor flög ur stengolvet och slog mannen bakåt. Denne anföll igen, och Grey vek undan. Sakta cirklade de runt stenbordet tills mannen kom in bakom det. Där stannade han, ovillig att närma sig träbiten som hängde på väggen.

"Fantastiskt! Korset bekommer dig inte! Kanske är det vår ursprungliga tro som får oss att frukta skärselden så. Du vet inte, och fruktar inte."

Manne stannade upp, vek sin fotsida kappa åt sidan och bugade.

"Jag är Ahriman, den Fallne. Jag är den siste vampyren."

Grey lade huvudet på sned och såg på Ahriman.

"Ja, jag sade siste. De andra är döda, allihop. Du skulle heller inte finnas, du är en olyckshändelse. Du förstår, en vampyr smittar. Om man tömmer kroppen till dödens gräns, så vaknar den igen, som odödlig. Bara en vampyr kan döda en vampyr."

Grey nickade. Han förstod. Han hade sett omöjliga skador läkas medan han såg på. Kanske skulle inte ens solljuset döda, utan bara bränna. Ahriman skrattade till.

"Jag känner dig, häst. Solen kan skada, förinta, bränna upp, men vi kommer tillbaka ändå. Silver förgiftar, fräter på kropp och sinne, men vi kommer tillbaka ändå. Men ett dödligt slag från en annan vampyr, då dör du. Och dö skall du!"

Ahriman kastade sig över altaret med skrämmande hastighet. Hans klor skrapade Greys revben, och mörkt blod började strömma längs hans sida. Den Fallne stannade upp och slickade av sin blodiga hand.

"Inget smakar som en annan odödlig. Jag hade nästan glömt bort den njutningen. Det var så länge sedan jag dräpte de andra."

Greys våldsamma sändning överraskade Ahriman. Aldrig förr hade han slungat ut sina tankar på det viset, och den korta kontakten gav honom en skymt av Ahrimans inre. Blod och kaos, död och förintelse, en varelse som mördat och mördat i århundraden, och som sagt farväl till sina sinnen sedan länge. Röda rann Ahrimans tankar, och rött var vad han sökte finna. Grey utnyttjade tillfället till att slå mot honom med hovarna. Han träffade hårt, och Ahriman kastades in i väggen med våldsam kraft. Grey var genast över honom, och bet och slet med sina skarpa tänder. Mannen hade haft rätt, det odödliga blodet var berusande starkt, fyllt av seklers kraft. Men Grey stannade inte upp för att njuta, utan siktade mot Ahrimans strupe just som en skärande smärta steg upp genom hans buk. Ahriman ryckte till, och smärtan intensifierades. Flinande höll han upp ett stycke av Grey, ett par revben och något annat, gråaktigt. Grey skrek och kastade bakåt, men mannen var snabbare. Ett slag som fick fönstren att skallra tryckte Grey halvvägs genom väggen.

"Du kommer hit! Tar mitt hem!"

Ett nytt slag.

"Bosätter dig i min krypta!"

Ännu ett slag, och Grey hörde mer än kände hur ben knäcktes i hans kropp. Han var bortom smärta.

"Du UTMANAR mig!!! MIG!!!"

Ahriman tog tag i den blodmattade manen och stirrade in i hans stora ögon.

"I mitt eget hem utmanar du mig."

De vassa klorna slet upp Greys strupe, och dödsfruktan gav honom för ett ögonblick nya krafter. Han slängde till med huvudet så att mannen tappade greppet, snodde sedan runt och slog till med bakhovarna. Ahrimans kropp studsade mot altaret, och slog in i väggen bakom det. Krucifixet fångade Greys blick. Ahriman hade ryggat för det. Grey slog till med framhovarna på altaret, och en ny stenskur log in i krucifixet, som föll ner över Ahriman. Med ett vrål av smärta kastade han av sig det och retirerade till bortre änden av mittgången. Grey blev en fladdermus och flög mot tornet. Även den Fallne ändrade nu skepnad, och ett ohyggligt, bevingat monster följde Grey mot skyn. Uppe i tornet skrämde Grey upp de fladdermöss som inte befann sig ute på jakt, och de sträckte iväg åt alla håll. Han gömde sig bland dem och flög som de, och Ahriman tycktes inte kunna finna honom. Kanske var han värre skadad än Grey trodde, kanske påminde Grey så mycket om en fladdermus att han inte gick att urskilja. Monstret sjönk tillbaka ner i kyrkan. Grey hade kommit undan.

När gryningen kom kurade Grey darrande ihop sig i en tom lada. Han hade flugit många mil under natten, så länge han orkade. Nu låg han och slickade sina sår, sår som inte ville läka. Det var alltså sant. Skador tillfogade av en annan vampyr, han smakade åter på ordet, kunde döda. Hans buk var öppen, och delar av inälvor skymtade fram mellan de trasiga revbenen. Dessutom var halsen svårt sargad, och han kunde inte få fram ett ljud. Värst var blodförlusten. Den livgivande vätskan rann sakta ur honom, och han kände att han behövde nytt. Sakta sökte han utåt med sitt sinne, tills han kunde ana ett par rådjur i närheten. Han mindes hur Ahriman nästan hade lyckats lura honom med sin sändning, och nu försökte han själv. Sakta, olidligt sakta, lyckades han övertala ett av rådjuren att söka sig mot ladan. Tre gånger spratt det till och flydde nästan, men till sist kom det fram till honom.

Stärkt koncentrerade han sig så på sina sår. Han försökte koncentrera sin nyvunna styrka kring skadorna, och efter ett par timmars kamp började såret i halsen sluta sig. Ytterligare två rådjur fick sätta livet till innan hans skador inte längre var livshotande. Han stannade kvar flera dagar i ladan, och under sin konvalescens hann han tänka en del. Kyrkan hade varit Ahrimans hemvist. Än sen? Grey hade blivit utkörd från den plats han kallade sitt hem. Vad skulle han göra nu? Han vågade inte möta den Fallne igen; det skulle han säkert aldrig överleva. Men han hade sårat Ahriman. Hade känt smaken av dennes blod, och krucifixet - konstigt så lätt han hade för främmande ord nu - hade också sargat Ahriman. Grey mindes vagt den mentala kontakt han hade haft med Ahriman. En mängd intryck hade kommit till honom, men starkast var ändå den Fallnes historia. Lika tydligt som om det hade varit hans egna minnen kunde Grey se framför sig den vettskrämda människan, flyende en av sin egen sort som ände var ohyggligt främmande. Vassa tänder i strupen, en kniv mot de oskyddade anfallande ögonen, en vampyr som skrek av smärta när den drog sig tillbaka. Ahrimans egen smärta när förvandlingen trädde in. År lades på år, så många som dog! Tankar som sakta förvreds tills de inte längre gick att känna igen som intelligenta. Slakt uppå slakt, hundra döda blev tusen, blev tiotusen, blev...

Grey vaknade ur de främmande minnena av att ladudörren knirkade upp. Han stelnade; kan det vara? Nej, solen är uppe. In kom två människor. Barn. Viskande röster i skräckblandad förtjusning, här fanns något otillåtet och spännande. Han struntade i dem och hoppades att de inte skulle känna lukten av honom.

"Han ligger här inne," viskade en klar pojkröst.

"Du bara ljuger, ju." Storasysters visdomsord.

"Kom och kolla då, jag ljuger inte!"

"Aah!"

Kunde pojken ha fått syn på honom medan han sov? Grey sträckte ut med sinnet, och försökte få barnen att glömma bort honom, men han var inte van vid manipulation. Barnen ruskade på huvudena och stirrade på honom; de visste instinktivt att det var han som försökte invadera dem. Irriterat drog han tillbaka läpparna och visade de skarpa tänderna, de röda ögonen tändes som förhäxande lyktor, och han sände ut sina tankar.

Flickan skrek till och vände om, men pojken tog fram ett leksaksgevär. Grey kände igen en bössa, och anföll med blixtens hastighet. Käkarna small ihop en hårsbredd från pojkens fingrar, och klippte av låtsasvapnets pipa som om den hade varit ett grässtrå. Bägge barnen sprang skrikande därifrån, och Grey sjönk ihop igen. Förhoppningsvis skulle de inte komma tillbaka mer idag. Han ville inte döda unga; det stred mot hans natur, och han var glad att han lyckats skrämma dem. Sinnebilderna ur Ahrimans minne vittnade om alltför många unga som mött alltför hemska slut.

Men dagen hann aldrig gå. Det dröjde inte länge förrän de var tillbaka, nu i sällskap av en vuxen. Mannen bar ett stort gevär, och Grey, som ännu var för svag för att byta skepnad, blev irriterad. Varför kan de inte lämna mig i fred? Bössan var höjd när mannen puttade upp dörren, och barnen klev försiktigt in bredvid honom. Än en gång samlade Grey sina tankar och skickade iväg dem.

Mannen sköt genast, men missade grovt. Medan han på nytt laddade hoppade Grey fram och morrade hotfullt mot dem. Nu höjde flickan ett andra gevär, och en kula träffade Grey i bogen. Rasande stegrade han, och slog flickan till marken. Mannen hann aldrig få sitt gevär skjutklart. Ett våldsamt slag krossade hans skalle, och i rörelsens förlängning satte Grey tänderna i bålen på pojken. Allt var över på ett par sekunder. Två av människorna var döda, och flickan låg avsvimmad. Grey tömde kropparna på blod, och lade sig sedan att vila på nytt. Vid skymningen vaknade flickan, och Grey var beredd. På golvet framför henne låg gevären, trasiga. Kropparna hade Grey gömt undan, sin vana trogen även på främmande mark. Flickan tog sig åt huvudet och stönade av smärtan, och när hennes ofokuserade blick landade på Grey flämtade hon till av skräck. Grey betraktade henne lugnt, och sträckte ut sitt sinne. De döda fanns där, liksom andra människor som han anade var resten av hennes familj. Han studerade hennes reaktioner på minnena allt eftersom han väckte dem till liv. Vilka underliga varelser de är. Han samlade sina tankar och sköt över dem till henne.

"K-k-kan du ta-tala?"

"V-vi skulle... är de d-döda?"

"Du, du skrämde oss. Gömde dig i vår gamla lada och skr-skrämde oss."

"Jo, det kunde vi." Hon snyftade till. "Var du tvungen att döda dem?"

I samma ögonblick exploderade laduväggen. Träsplitter for som dödliga projektiler genom ladan och genomborrade Grey och flickan. Vid väggen stod Ahriman. Ett flammande rött ärr täckte vänstra delen av hans ansikte, och galenskap lyste ur de röda ögonen.

"Häst!"

**Så du kan sinnestala nu. Snart babblar du väl på som ett av de där kortlivade krypen.** Han pekade på flickans kropp. "Varför dödade du henne inte?"

Grey svarade inte, men frustade av avsmak och hat mot mannen. Med ett kvickt bett drog han en brädbit ur högra frambenet, och så vände han om för att fly. Ahriman kastade sig efter och högg Grey i länden med sina vassa klor. Grey sparkade bakut och träffade klockrent. Ahriman gjorde ett nytt hål i väggen, och Grey passade på att fly ut genom dörren. Solen hade precis gått ner bakom horisonten, och rester av det plågsamma ljuset svedde lätt hans kropp. Han måste ha färdats i solljuset för att nå mig. Finns det inget som kan hejda honom? Ett ursinnigt vrål hördes, men Grey stannade inte kvar för att lyssna. Med ett språng var han uppe i luften, och han flög iväg söderut så snabbt han kunde. Den bevingade fasa som hade följt honom i tornet höjde sig nu över träden, och den här gången kunde inget hindra Ahriman från att följa efter. En vild jakt följde. Grey var inte snabb nog att komma undan, och monstret var inte snabbt nog att komma ifatt. I stället försökte de finta varandra, Grey låtsades svänga av ut mot kusten, och när Ahriman följde efter svängde han tillbaka och vann på så vis några meter i försprång. En annan gång steg Ahriman bakom Grey, och använde den extra höjden till att försöka angripa. Men Grey var för smidig i luften; hans lilla fladdermuskropp kunde manövrera mycket bättre, även om monstret kunde hålla högre fart. Plötsligt var Ahriman borta. Grey såg sig förtvivlat om i luften, men han kunde inte se och inte förnimma monstrets närhet. Var detta ett nytt trick? Svaret kom snabbt. Upp ur ett buskage flög Ahriman, med en skrikande människa i sina klor. Han drack sig otörstig medan han flög, och skriken tystnade fort. Den nya energin ökade hans fart ytterligare, och han närmade sig Grey, centimeter för centimeter. Förtvivlat försökte Grey tänka ut en plan. Han kunde inte själv ta sig ett byte, till det var han alldeles för långsam och klen som han var nu. Att byta skepnad skulle kräva en del kraft, men det kunde gå.

Drygt halva natten hade förflutit när Grey plötsligt vände om. Monstret hann knappt reagera förrän Grey befann sig ovanför det i luften. Ahriman skrek ut sin ilska och högg efter Grey , men missade. Nu svängde Grey runt igen, och lade sig rakt ovanför Ahriman. Så återtog han sin rätta skepnad, och kolliderade med stor kraft med det flygande odjuret. Grey slog och slog med hovarna medan de föll. Han satte tänderna i Ahrimans rygg, i hans axlar, nacke och i de stora, svarta vingarna. Ett kraftfullt bett skilde Ahrimans arm från hans axel, och Grey passade hastigt på att nära sig av det sprutande, svarta blodet. Så nådde de marken. Grey blev kvickt fladdermus igen, medan Ahriman tungt föll mot träden. Återigen flög Grey ovanför honom, och förvandlade sig igen. Hårt slog han ner på Ahriman, vilken hade återtagit sin mänskliga skepnad. Ben knäcktes som kvistar, och mer blod rann från dussintals sår.

Med ett blodisande skrik lyckades Ahriman kasta av sig den kämpande Grey, och flydde sedan mot kusten. Grey tog upp jakten. Hans förstärkta sinnen gjorde att han hela tiden visste var han hade Ahriman. På en hög klippa ovanför havet väntade den Fallne. Blod strömmade fortfarande från den plats där hans arm en gång funnits. Han stod ostadigt på brutna ben, och viftade ilsket med sin enda arm, även den skadad.

"Aldrig." Rösten var bara en viskning. "Aldrig. Jag är odödlig. Odödlig!"

Ahriman sprang till en klumpig attack, som Grey lätt kunde vika undan för. Ett nytt bett, och nu rann vampyrblod nerför mannens rygg också. Ahriman skrek, och vacklade till mot branten. Han skrek till en sista gång och försvann över kanten:

"Odödlig!!!"

Grey kastade sig ner i det skummande vattnet. Vagt anade han vampyrens sinande livstecken framför sig. Grey var en fisk nu, en stor, silverglänsande fisk som siktade in sig på sitt byte. Även Ahriman var förvandlad, men svag som han var hade han inte kunnat anta någon form alls. En lös, oformlig köttklump försökte glida bort från den annalkande döden, men Grey var nu obeveklig.

Långsamt, som för att förhöja jaktens extas, gled Greys smäckra form fram mot den blödande Ahriman. Åter bytte Grey form, och han blev större, en haj for fram mot sin fiende. Gång efter gång högg han in i den döende massan, och hans styrka växte när han silade det varma blodet mellan sina gälar. Snart tystnade oregelbundna hjärtslag helt, och resterna av vampyren flöt mot ytan, där nu flera väntade på sitt. De var som Grey, smäckra, vackra vasstandade havsmördare, och de tog vad de ville ha. Själv sam Grey mot land, och en stolt, silvergrå häst klev upp på stranden.