"Doktor Philip Strain, var god kontakta informationen, terminal 5. Doktor Philip Strain."

Den metalliskt artiga rösten ekade i den nästan tomma flygplatsen. Planet från Amsterdam hade varit fyra timmar försenat, och Jack såg irriterat på klockan. Halv två. Han gäspade stort. Doktor Strain hade givetvis inte hört meddelandet, utan grälade som bäst med mannen i flygplatsens enda nattöppna tidningskiosk om priset på gårdagens Cairo Times. Han tycktes inte vinna diskussionen. Jack gick fram och klappade doktorn på axeln.

"Informationen söker dig, Phil."

"Det behöver de inte, jag är ju här!"

"De vill att vi ska gå dit. Kom nu."

"Jaja. Kan du tänka dig. Den här uppkäftige typen ville inte sänka priset för gårdagens tidning. Det är ju långt efter midnatt!"

"Jag ser dig på mellanskillnaden."

Camilla kvävde en gäspning. Väntan på Schiphol hade varit lång och tråkig, och när hon väl lyckats somna ombord på planet hade hon blivit väckt nästan med ens. Svart natt i Kairo. Mörkret var precis likadant som i Stockholm; hittills var hon inte imponerad av det land hon läst så mycket om. Hon satte sig försiktigt på den stora resväskan och blundade ett par sekunder. Genast hördes de välbekanta ljuden av ett par slitna Adidas.

"Taxin kommer om ungefär en kvart. Det var svårt att ordna något så här sent."

"Mmm. Nu vill jag bara sova, så tar vi sightseeing i morgon eftermiddag."

"Känner jag dig rätt så somnar du i taxin, som du brukar."

Stefan hoppade vant undan för sparken, och lika vant kickade hon honom på smalbenet med den andra foten. Typiskt Stefan, till och med mitt i natten måste han bråka. Kanske något genetiskt fel hos småbröder. Camilla suckade djupt och blundade igen. Tjugo minuter senare kom deras taxi, och så snart den börjat rulla in mot centrum sov hon.

Morgonen kom, och hann förvandlas till middag innan Camilla gittes kliva ur sängen. Men en dusch och en kopp kaffe senare var hon redo för en stadstur. Stefan syntes inte till, och snart förbyttes förväntan i irritation. Var sjutton höll han hus? En guidad tur skulle starta från hotellet klockan två, om mindre än en kvart! Missade de den skulle hon hudflänga honom. Just som Camilla bestämt sig för att själv ta turen, åt fanders med Stefan, så dök han upp. Jäktad, och med en oro i blicken.

"Var fan har du hållit hus? Vi missar ju bussen!"

"Jag har träffat doktor Sanchez, det sa jag ju till dig."

"När då?"

"I morse. Du grymtade till svar, så jag antog att du hade hört."

"Så turen är inställd?" Sakta men säkert började Camilla bli riktigt arg.

"Åtminstone för mig. Jag ska bara packa mina grejer, så ger jag mig av till lägret. Du kan ju åka själv om du vill."

"Menar du att du inte ens får en dag ledig?"

"Min lediga dag var igår, då vi satt i Amsterdam."

Camilla kastade ett öga på reseväckaruret som stod bredvid sängen. Så kastade hon uret i väggen. Med en svordom satte hon sig tungt på sängkanten.

"Nej, jag följer med, det var ju därför vi kom hit," sa hon uppgivet.

"Doktor Sanchez har lovat mig ledigt mot slutet av veckan. Då lovar jag att vi ska gå till basaren. Okej?"

Hon grymtade ett surt svar, men kunde inte låta bli att le åt hans fåraktiga uppsyn. Hon visste hur svårt det var för honom att svika sitt löfte om en guidad rundtur, och det syntes i hela hans ansikte.

"Var har du min väska, din tokjävel. Nu ger vi oss ut i öknen."

Bahariyaoasen ligger drygt trettio mil sydväst om Kairo; en resa som med jeep tar drygt fem timmar. Med kamel tar det nästan två dygn, raster inräknade. Jack var mörbultad. Muskler han inte visste att han hade hävde sina röster i smärtsamma protester, och han kände sig som om han satt på en vass spik. Allting luktade kamel; kläder, packning, filtar, och ingen hade talat om för honom hur förtvivlat kall den egyptiska ökennatten var. Under natten hade han svept in sig i dubbla filtar, och ändå huttrat som en snögubbe i ett kylskåp. Doktor Strain var dock oberörd. Han hade suttit uppe hela natten och samtalat med kamelförarna, och inte ens Jack, som kunde en del arabiska, hade kunnat hänga med.

Väl framme vid lägret, vilket bestod av fyra toppmoderna baracker av den typ som körs på plats med lastbil, skuttade doktorn ner från sin kamel innan den hunnit lägga sig ner på knä. De dryga femtiofem år som synts så väl under flygningen var nu som bortblåsta. Det var som om han levde upp här ute i vildmarken, tänkte Jack.

"Ta det lugnt, Phil, så du inte spräcker dig!" ropade han, medan han själv mödosamt och med viss plåga klev den knappa halvmeter som återstod till marken då kamelen sjunkit ner.

"Ha, jag red på kameler innan du vant dig av med nappflaskan, Jack!" Han vände sig till den arabiske mannen som mötte dem. "Var är doktor Sanchez? Jag behöver tala med henne omedelbart!"

"Tyvärr, doktor Strain," svarade mannen på bruten engelska. "Hon har ännu inte kommit tillbaka från Kairo."

"Vad! Visste hon inte att jag skulle komma?"

"Jo, doktorn. Vi väntade er redan igår eftermiddag, och nu blev hon tvungen att hämta en assistent i Kairo."

"Hon om någon borde begripa att vi skulle ta kamel hit ut. Visa mig tunneln!"

"Javisst, doktorn."

Mannen ledde dem mellan två av barackerna mot kanten av oasen.

"Här får vi gå runt, de gillar inte att man går inne i oasen utan anledning."
"Vilka?" undrade Jack, som bar på ett par tunga väskor.

"De."

"Beduiner," sa doktorn. "Detta må vara Egypten, men det är än mer beduinland. Oaserna är väldigt viktiga för dem."

"En helig plats?"

"Faktiskt inte," svarade araben. "De tror inte på platser som heliga, förutom Mekka, förstås. Oasen är viktig för deras vandringar. De skulle dö av törst om de inte kunde korsa öknen genom att ta sig från oas till oas." Han vände sig till Jack. "Vi är inte presenterade. Jag är Ahmed Hassan, doktorand i arkeologi vid Kairos universitet. Kalla mig Ahmed."

"Jack Stephenson, doktor Strains assistent. Trevligt att råkas."

De två skakade hand, och Ahmed ledde dem ut i öknen. Långt i norr syntes topparna av ett bergsmassiv, och Jack nickade mot dem.

"Jag visste inte att det fanns så höga berg i öknen."

"De är inte så höga, Mr Stephenson."

"Kalla mig Jack."

"Jack." Ahmed kämpade leende med uttalet. "Bergen ligger bara ett tiotal kilometer bort, men illusionen är slående."

Jack nickade imponerat. Han kunde ha svurit på att han stirrat mot Himalayas jämlike, fast på många mils avstånd. Han studerade Ahmed närmare. Det var en liten karl, kanske etthundrasextio centimeter, men inte mer, mager men med vad som tycktes vara en seg, inre styrka. Hans väderbitna ansikte gjorde åldern svårbedömd, men Jack gissade att Ahmed var i trettioårsåldern. Alltsom oftast sprack ansiktet upp i det breda leendet som Jack redan lärt sig tycka om. Helt klart var Ahmed intelligent, och han tycktes vara mycket god vän med doktor Strain.

De lämnade nu oasen, och fortsatte ett stycke mot bergen. En stor kranbil stod uppställd intill ett hål i marken. Ahmed ledde dem fram till en träbrygga med staket som hade byggts runt hålet, vilket i sig var drygt tre meter i diameter. Jack lutade sig över staketet, men i hålet syntes bara mörker.

"Hur långt har ni kommit?" undrade doktorn. "Innan jag åkte var vi på hundratio."

"Lite över trehundra," svarade Ahmed. "Vi har stött på rasmassor, och det tar tid att stötta upp."

"Vänta nu," sa Jack. "Menar ni att hålet är trehundra meter djupt? Det låter helt otroligt!"

"Nej, nej," skrattade Ahmed. "Hålet här går knappt tjugo meter ner. Sedan är det ett horisontellt schakt. En tunnel. Vi undersöker den just nu."

"Och den leder till pyramiden?"

"Just det." Doktorn nästan viskade. "Eller rättare sagt, resterna av den. Själva stenbyggnaden är borta sedan länge, men allt som fanns under mark borde finnas kvar."

"Kom nu," sa Ahmed. "Hissen väntar."

Jeepen flög ett par meter innan den landade på sidan av sanddynen, och återigen trycktes Camillas ryggrad upp i skallbenet. Hade den här saken ingen fjädring alls. De hade skumpat fram genom ostigad öken i två timmar, och hon började må illa på det hela. Varken Stefan eller doktor Sanchez tycktes låta sig bekommas; de var tydligen vana. Camilla lovade sig själv, för tionde gången minst, att döda sin bror när de väl kommit fram. Hon tog en rejäl klunk ur vattenflaskan, och som vanligt spillde hon mer på sig än hon fick i sig. Nåja, det gjorde inte så mycket, vattnet kylde skönt var det än hamnade.

Palmer började dyka upp vid horisonten. En hägring? Nej, det var faktiskt träd. Hon vände sig mot Stefan och han nickade. De skulle snart vara framme. Doktor Sanchez log mot henne. Tydligen hade syskonens ordlösa kommunikation inte gått hennes skarpa ögon förbi. Camilla betraktade henne; en liten men bastant kvinna, med ett vänligt ansikte och pigga, intelligenta ögon. Hon hade flera gånger visat prov på en bitsk och smått ironisk humor, och tycktes ha en inre styrka som Camilla verkligen beundrade. Hyn var starkt brun, både av den ständiga ökensolen och av hennes spanska påbrå, men i hennes engelska fanns ingen accent annat än Oxford. Doktor Sanchez var lika engelsk som ljummen öl och Rule Britannia.

Stefan knackade Camilla lätt på axeln, och utan att vända sig om sträckte hon över vattenflaskan. Doktor Sanchez log igen, något hon tydligen gjorde ofta.

"Ni verkar känna varandra så väl. Jag blir avundsjuk."

"Hurså, doktorn?" undrade Stefan.

"Jo, ni tycks hela tiden veta vad den andra tänker. Bara en blick eller en rörelse. Så hade jag det aldrig med mina systrar och bröder."

"Hade ni flera syskon?" frågade Camilla.

"Fyra systrar och sex bröder. Pappa sa alltid att vi var hans eget lilla West Ham F.C.. Kanske var vi så många att vi aldrig lärde känna varandra tillräckligt väl."

Camilla kastade en blick till Stefan, som skrattade. Elva små Sanchez-barn! Den inre synen var otrolig. Han vände sig mot sin handledare.

"Jag antar att det är så. Ni har nog rätt, doktorn."

"Fan, Stefan! Jag har ju sagt åt dig att kalla mig Marie! Doktor hit och doktor dit; i mitt hem lade vi bort titlarna med alla vänner." Hon vände sig till Camilla, och för ett ögonblick blixtrade något igenom de isblå, engelska ögonen. "Camilla lilla, du får lova mig att inte säga doktor, snälla. Och lär din bror att för mycket hyfs är ohyfs."

Camilla nickade, och i samma stund saktade jeepen in tills den stod still. De reste sig, och två hoppade raskt ur där den tredje sträckte stönande på ömma muskler. De var framme vid oasen.

"Man kan lätt se vilka stöttepelare det är som har gett vika."

Ahmed pekade längs tunnelväggarna och höll upp sin lykta så att alla kunde se. Fascinerande! Jack hade aldrig sett liknande. Överallt fanns målningar; en del hieroglyfer, men också text som verkade vara hebreisk och någon äldre form av arabiska. Då och då bilder av de vanligare gudarna med sina djurhuvuden. Men det var något som inte stämde. Thoth, Isis, Sekhmet, Nekhebet, Anubis och andra större gudar hade en närmast tillbakadragen roll för en annan. Överallt avbildades en slank kvinnokropp med ett stiliserat katthuvud i den sedvanliga profilen. En bild visade henne inuti en pyramid av gudabilder; ett sätt att visa gudinnans plats i den himmelska hierarkin, en annan visade henne bland människor. En bild som delvis förstörts i raset visade hur en rikt klädd man mottog vad som verkade vara en rund, skinande kula ur hennes händer. Helt tydligt var denna plats tillägnad...

"Ahmed!" Doktorn lät irriterad. "Varför har jag inget fått veta?"

"Vi upptäckte inskriptionerna för ett par dagar sedan. Det verkade dumt att berätta över telefon när ni så snart skulle komma hit."

"Ja. Ja, du kanske har rätt. Märkligt..."

"Kan detta vara ett tempel?" undrade Jack. "Ett tempel tillägnat Bast?"

"Låter otroligt," sa Ahmed. "Vad jag vet har inget sånt tempel funnits utanför Bubastis. Doktorn?"

Doktor Strain slet sig från bilderna för ett ögonblick, men hans blick återvände dit medan han talade.

"Jag har heller aldrig hört eller läst om något sådant. Kanske har enskilda gudar enskilda

korridorer. Att dyrka kvinnliga gudar över de manliga var högst ovanligt."

"Hur omfattande är raset?" Jack vände sig till Ahmed. "När kan vi vara igenom?"

"Svårt att säga. Det blir svårt att ta hit geologiska instrument, men vi skulle kunna borra..."

"Nej! Det skulle kunna orsaka nya ras." Doktorn plockade bland de nedfallna stenarna. "Här gäller försiktighet. Helst skulle jag vilja ha någon hit som kan gruvgångar."

"Det har du redan," skrattade Ahmed och pekade på sin bröstkorg med bägge händerna. "Jag har jobbat i en järnmalmsgruva utanför Kairo. Bara en liten fyndighet, men jobb i ett par år. Det är jag som har gjort stöttorna."

Han bankade lätt på en träställning som nästan tycktes smälta ihop med väggen.

"Bra. Mycket bra! Och ni fortsätter imorgon?"

"Javisst, doktor Strain."

"Jag skulle vilja undersöka stenen lite närmare," sa Jack. "Har ni labbet klart?"

"Självklart."

Jack nickade erkännande och klev fram mot rasmassorna. Han trevade försiktigt bland stenarna och valde till sist ut en i lämplig storlek, som tyckes ligga lös. Med ett lätt ryck drog han till sig den, och omedelbart hördes ett dovt muller. Tunneln höll på att rasa igen!

Camilla gäspade stort och gnuggade tröttheten ur ögonen medan hon följde de bägge andra mot barackerna. Marie frågade något på arabiska, och en av labassistenterna svarade och pekade.

"De är redan nere i tunneln," översatte hon. "Vill ni vila upp er en stund innan ni får guidade touren?"

Camilla nickade ivrigt. En av barackerna var omgjord till duschrum; en lyx i öknen, och den ville hon utnyttja. Hon drog av sig pannbandet som hållit håret ur ögonen under den blåsiga bilfärden. Flera mörka män stannade upp och kastade uppskattande blickar mot henne. Två blonda nordbor väckte onekligen en viss uppståndelse. Precis som hon drog in andan för att tala började marken skaka under deras fötter.

"Jordbävning?" undrade Stefan.

"Gruvgången!"

Marie satte högsta fart förbi barackerna och ut i öknen. Trots sin trötthet följde Camilla och Stefan efter, och ganska snart nådde de en stor lyftkran. Marie stannade vid kanten av ett stort, svart hål.

"Ahmed! Doktor Strain! Hallå!"

Inget svar. Hon tryckte på en knapp, och sakta kom hisskorgen upp. Alla tre hoppade i och åkte neråt med en enerverande långsam hastighet. Marie ropade igen, men ingen svarade. Där hissen stannade hängde flera lampor av en kraftig, lyktliknande modell som Camilla aldrig sett förut. De tog varsin och gav sig försiktigt av längs korridoren.

Överallt var damm. Luften var torrare än alla öknars sand, och Jack kunde knappt ens hosta. Halvt bedövad av dånet hörde han som på avstånd Ahmed ropa efter doktor Strain. Bägge lyktorna hade slocknat, och Jack hade tappat sin. Nu trevade han längs golvet i hopp om att finna den. Ett ljussken tändes ett litet stycke bort; doktorn hade hittat lyktan. Jack reste sig upp.

"Är alla oskadda?" Hans röst lät hemskt hes.

"Jadå, vi mår bra," svarade Ahmed. "Kom. Skynda dig!"

Jack skyndade sig inte, utan närmade sig ljuset med stor försiktighet.

"Se upp så att det inte rasar igen," nästan viskade han.

"Lugn, Jack," sa doktorn. "Kom får du se. En vägg har brustit, och tunneln är nästan ren på sten."

Nu hade Ahmed också hittat sin lykta, och ett skarpt vitt sken fyllde upp tunneln. Vänstra väggen var borta, och i hålet hade mycket av rasmassorna fallit in. Det nya rummet var fyllt av sten och gick inte att komma in i, men tunneln var nu framkomlig. Allt eftersom det väsande dammet lade sig kunde de nu höra röster längs tunneln. Jack kände igen doktor Sanchez, och ropade till svar.

"Här! Vi är här framme!"

Tunneln böjde svagt av till vänster, och nu kunde Camilla se ljus på avstånd. De hade börjat springa när de hörde svarsropen, och när de kom fram var allesammans andfådda. Marie stannade vid väggen och pustade ut när hon såg att alla var oskadda, men Stefan fortsatte fram till en man klädd i skjorta och khakis. Hon gissade att detta var doktor Strain. Han såg ut att vara i femtioårsåldern, men hade ett ungdomligt spring i benen. De tjocka glasögonen satt på en tunn näsa i ett väderbitet ansikte, och det nötbruna håret hade börjat gråna vid tinningarna. Där fanns två andra män. En mörkhyad man kring tjugofem, som presenterade sig som Jack, assistent till doktor Strain, och en något äldre egyptisk man som hette Ahmed. Stefan presenterade sig själv och Camilla, och det skakades hand en stund. Doktor Strain verkade dock hela tiden disträ, och så snart artigheten så tillät drog han med sig Marie ett stycke förbi raset. Camilla följde efter dem, medan Stefan bekantade sig med Jack och Ahmed.

"...fyller hela den här väggen," hörde hon Strain säga. "Märkliga målningar av en typ jag aldrig sett förut."

"Egyptiska?" undrade Marie. "Eller är de ännu äldre?"

"Nej, definitivt egyptiska, men av en enklare typ än i Giza. Förmodligen äldre. Titta här, ser du det märkliga?"

"Ja, jag ser."

"Vad är det?" frågade Camilla blygt. "Som är så märkligt, menar jag."

"Titta här." Marie pekade på några figurer på väggen. "De här borde inte finnas."

Camilla böjde sig fram i lyktskenet och tog en närmare titt. Överallt syntes samma bild, en kvinna med bar överkropp och huvud som en katt. Hon avbildades i en mängd olika situationer; bedjande, sovande, talande med vad Camilla gissade vara andra gudar, och så fanns där en bild som fångade hennes intresse. Hon pekade och vände sig till de andra.

"Titta, hon ger den där guden ett litet barn."

"Intressant," muttrade Strain. "Sjakalen är Anubis, balsameringens gud. Det måste vara ett dött barn."

Charmen i bilden dog plötsligt för Camilla, och hon fann i stället att den gav henne rysningar. Det sista hon ville stöta på här nere var balsamerade barnkroppar. De bägge doktorerna fortsatte dock studera bilden med brinnande intresse.

"Så många bilder av Bast, en så lågt stående gudinna!" Maries röst var uppspelt. "Det måste ha varit någon sorts kult."

"Antingen det eller en gravplats för någon som ville ha hennes beskydd. Denne någon kan har sökt blidka en mindre gudom av någon särskild anledning. Kanske hade han stött sig med andra gudar."

"Och så fjäska för den fåfänga. Kattgudinnan Bast."

"Doktor Strain, doktor Sanchez." Ahmed kom nu fram till dem. "Vi borde ge oss upp nu, så ska vi stötta upp den nya gången imorgon. Här är för riskabelt för att fortsätta nu."

"Men nu kan vi inte ge oss!" protesterade Strain. "Här finns alltför mycket att se. Hämta en kamera i stället!"

"Ahmed har rätt, doktorn," sa Jack. "Kom nu, är ni snäll."

Hela tiden klagande lät sig doktor Strain ledas till hissen och upp till barackerna. De åt en lätt måltid, och sedan ägnade var och en sig åt sitt. Camilla kände sig en aning utanför, i en värld av experter och deras hantverk. På måfå plockade hon bland Stefans böcker, och fastnade för en tjock men ändå oansenlig bok med titeln Pyramidernas gåta. Hon bläddrade lite i den, och fick sedan en idé. Längst bak fanns ett index, och hon slog upp namnet Bast. Sidan tvåhundrafjorton.

Där fanns också ett par bilder, ganska lika de som de hade sett nere i tunneln. Camilla stängde boken. Damen som slukar. Bilden av gudinnan med ett litet lindebarn i famnen kändes nu otäck, och det gick en ny rysning längs hennes ryggrad. Genom barackens fönster såg hon hur de andra satt kring en stor brasa och pratade. Det verkade som om de skulle sitta uppe hela natten. Hon kvävde en gäspning och gjorde sig i ordning för natten, trots att hon var säker på att hon skulle drömma mardrömmar.

Morgonen bjöd på en fantastisk soluppgång. Luften skimrade över oasen när de första solstrålarna träffade vattenytan. Fåglar som Jack inte sett under resan till oasen stämde här upp till morgonhälsning. Luften kändes klar och ren efter natten köld, men han visste att det snart skulle vara infernaliskt hett igen. Inte ens i utkanterna var Sahara nådig mot sina besökare. Ingen annan syntes till, och Jack stretchade lätt. Baracken hade varit förvånansvärt välisolerad, och det var första morgonen på ett tag som han vaknade utan att vara stel i varje muskel.

I den barack som var kombinerat kök och matsal stod en kaffebryggare på, men den hade kokat torrt, och en illaluktande, vidbränd smet satt fast i bottnen. Med en min av avsmak diskade Jack ur den och började koka nytt kaffe. Vem kunde ha lämnat den på? Kunde den ha stått sedan kvällen innan? Han kastade tanken ifrån sig och rotade i stället i skåpen efter något att äta. En brödrost och ett storpack formfranska fångade hans uppmärksamhet. Jordgubbsmarmelad i det lilla kylskåpet fulländade extasen. Plötsligt kändes inte civilisationen så avlägsen.

"Mmm, kaffe! Vilken underbar doft!"

Det var Camilla, systern till doktor Sanchez\x92 assistent. En söt flicka, ett par år yngre än Jack. Även osminkad var hon vacker, på ett svalt, nordiskt sätt. Inte ens ett okammat blont rufs och en alltför stor, antagligen lånad, morgonrock kunde ändra på det. Jack kom på sig med att stirra och vände bort blicken.

"Ta dig en kopp. Det finns snart färska \x91toast\x92."

"Låter alldeles underbart. Go\x92morron, förresten. Inte meningen att vara oartig."

"Åh, ingen fara. God morgon själv. Uppe tidigt?"

"Mhm. Svårt att sova." Hon gäspade stort.

Jack hällde upp dem varsin kopp kaffe och slängde ett par skivor i brödrosten. Redan var luften nästan torr, och ökenhettan började göra sig påmind. De åt under tystnad, medan bägge tycktes leta efter samtalsämnen. Just som tystnaden höll på att bli pinsam öppnades dörren och doktor Sanchez kom in.

"God morgon."

Jack och Camilla besvarade hälsningen, och doktorn Sanchez började leta efter en tekanna.

"Har Phil redan ätit frukost?" frågade hon.

"Är han uppe?" undrade Jack. "Jag har varit vaken snart en timma, utan att se honom. Trodde att han sov fortfarande."

"Tja, han är inte i sitt rum. Jag tänkte väcka honom, men sängen var iskall. Han har nog varit uppe länge."

"Sover Stefan fortfarande?" frågade Camilla. "Han är hemskt morgontrött."

"Vet inte, kära du. Han bor inte i samma barack som jag."

De satt en stund och kallpratade. Jack försökte medvetet hålla konversationen från jobbet, för att inte lämna Camilla utanför. Efter en stund kom Stefan in.

"Hej! Är det här ni är? Jag åt frukost hos Ahmed och de andra, jag visste inte att vi hade två kök."

"Egyptierna vill gärna ha det så," förklarade doktor Sanchez. "De har svårt för Phils vanor med ägg och bacon."

"Ahmed sa att de sätter igång med tunneln om en liten stund. Jag tror att de håller morgonbön först." Stefan vände sig till Jack. "De undrar om doktor Strain vill ha det nya rummet rensat också."

"Jag tror inte att det är så bråttom," sa Jack. "Han är mer intresserad av tunneln. Har han inte sagt något själv?"

"De har inte sett honom på hela morgonen."

De avslutade frukosten under tystnad, och hjälptes åt att duka undan. Camilla tänkte på gårdagen, och på besöket i tunneln.

"Han kanske har gått ner igen," försökte hon. "Igår fick vi ju nästan dra honom upp ur tunneln."

"Det tror jag knappast," sa Jack. "Han må vara envis, men han är inte dum. Tunneln är farlig."

"Då har du inte känt Phil så länge," skrattade Marie. "Jag minns en gång i Giza när han..."

Det knackade på dörren, och Ahmed klev in.

"Hissen är nere," sa han. "Det är någon i tunneln."

Ahmed, Stefan och Marie gav sig genast av. Jack ställde undan tekannan, gav Camilla ett uppmuntrande leende och skyndade efter. Hon tvekade ett tag. Tunneln hade inte alls känts som någon trevlig plats, och hon längtade inte tillbaka dit. Men alternativet var att stanna här i oasen, ensam under resten av dagen. Stärkt av Jacks goda humör gick hon för att se vad som stod på.

Ahmed delade ut de gruvhjälmar som han och han män skulle ha haft på sig när de stöttade upp tunneln. Det fanns bara fyra stycken, och han valde själv att vara utan.

"Min skalle är hård nog att tåla lite sten. Kom ihåg, att om ni hamnar under ett ras, håll upp händerna framför ansiktet för att om möjligt skapa en luftficka. Lägg er på mage och knip ihop ögonen för att inte få in damm. Se helst till att hålla andan tills raset har lagt sig."

"Är det farligt?" frågade Camilla oroligt.

"Nej, det tror jag inte. Det såg stabilt ut. Jag tar bara det säkra före det osäkra, ifall att något händer."

"Jag fattar inte att han gav sig ner ensam," sa Marie förebrående, och Camilla tyckte sig kunna ta på hennes irritation. "Tror han att vi ska stjäla upptäckterna?"

De tog varsin ficklampa, och så började nedstigningen. Camilla tryckte sig till Stefan, och han svarade med att klappa henne lätt på axeln. I det svaga ljuset tyckte Camilla sig se Maries roade leende. Hon tycktes aldrig tröttna på att betrakta dem bägge. Väl nere på botten tände Jack och Ahmed sina ficklampor, och så gav de sig av längs tunneln. Camilla brydde sig inte om att studera målningarna närmare den här gången. Tanken på den balsamerade barnakroppen sände kalla kårar längs hennes ryggrad. Snart nådde de platsen för raset, och Ahmed kunde efter en stunds kontroll konstatera att allt såg stabilt ut. Rummet där stenmassorna hade hamnat tycktes ligga lägre än själva tunneln, men det var nu fyllt av sten, och Ahmed förbjöd dem att försöka ta sig in där. I stället gav de sig nu långsamt av längs den nya delen av tunneln. Fortfarande täcktes nästan väggarna av skrift och bilder, och Camilla fann det omöjligt att inte titta närmare på dem. Arkeologerna som utgjorde hennes sällskap fick anstränga sig för att kunna gå vidare. Då och då blixtrade det om kameran som Stefan hade tagit med sig. Ahmed påpekade att tunneln svängde svagt, och när Camilla tände sin ficklampa och lyste bakåt såg hon att det stämde. Det hade hon inte lagt märke till själv. Efter en knapp halvtimmes vandring delade sig tunneln. En smalare sidogång stack av åt vänster. Marie tog fram en krita och ritade en vit pil på högra väggen, pekande mot hissen. De bestämde sig för att fortsätta längs huvudgången tills vidare, och gick vidare. Två gånger till stack tunnlar av åt vänster, och varje gång ritade Marie en ny pil.

"Det är lätt att tappa orienteringen under mark," sa hon. "På det här sättet vet vi var utgången finns, och kritan skadar inte målningarna."

Till sist, efter vad som tycktes Camilla vara ett par kilometer, slutade tunneln i ett vägskäl. Tunnlarna i bägge riktningar var smalare än den de gått i, men inga spår syntes efter doktor Strain. Ahmed pekade med ficklampan längs bägge tunnlarna och tittade frågande på dem. Marie funderade en stund.

"Min mamma lärde mig, att om man är vilse i en labyrint ska man alltid svänga vänster, så kommer man ut. Vi provar den." Hon ritade en ny pil, och började gå längs den nya gången.

"Vänta lite," sa Jack. "Det går fortare om vi delar upp oss."

"Så gör de ju alltid i skräckfilmer," protesterade Camilla. "Så att monstret kan ta dem en efter en utan att de andra märker det."

"Vad finns det för monster här?" skrattade Jack. "Boris Karloff?"

"Jack har rätt, Camilla," sa Stefan. "Det går både fortare och lättare, för vi slipper trängas i tunnlarna."

Fyra par ögon vändes mot Marie, som inte hade något emot att leda expeditionen.

"Okej, då är det bestämt. Stefan följder med mig åt vänster, ni andra går åt höger."

Jack såg längs den vänstra tunneln hur ljuset från doktor Sanchez\x92 ficklampa försvann bakom en krök. Inom honom sam ambivalenta känslor. På ett sätt var han glad åt att få med Ahmed, som ju visste mer om underjordiska gångar än någon annan i sällskapet, men han hade ändå hoppats att få gå ensam med Camilla. Att visa sitt mod här nere i mörkret skulle nog lämna intryck. Efter bara ett par hundra meter nådde de fram till en portal. Pelare var uthuggna ur berget, och Ahmed uttryckte sin beundran för ett vackert hantverk. Bortom pelarna låg en stor sal, med ojämna, grottliknande väggar.

"Titta," sa Ahmed hänfört, "hur de har format salen, och ändå behållit det naturliga utseendet på bergväggen. Underbart vackert."

Jack kunde bara nicka instämmande. Salen var nära femtio meter lång, och ungefär hälften så bred. Golvet bestod, till skillnad mot tunnelns ojämna sten, av släta plattor. Det var behagligt att gå på, och stod i fin kontrast med de grovhuggna väggarna. Här fanns inga målningar, inga antydningar om möbler eller föremål. Salen var helt tom. Ändå fanns där något. Något han inte riktigt kunde sätta fingret på. Det var Camilla som påpekade det.

"Det drar. Måste finnas en utgång här inne."

Ahmed tog upp en cigarettändare och slog på lågan. Mycket riktigt fladdrade den lilla eldsflamman svagt i det nästan obefintliga draget. Ahmed gick runt i salen, och pekade till sist mot övre hörnet motsatt portalen.

"Där. Där uppe finns det en spricka."

Camilla lyste med sin ficklampa, och Jack såg tydligt sprickan i bergväggen.

"Akta," varnade han," det kan finnas..."

Längre hann han inte förrän ett surrande ljud fyllde luften. Ahmed, som klättrat upp en bit på den ojämna väggen, hoppade kvickt till golvet.

"Se upp!"

Innan någon hunnit reagera fylldes salen av rörelse. Svart, formlösa varelser klöste mot Jacks oskyddade ansikte, och han hörde som i fjärran Camillas panikslagna skrik. Fladdermöss! De var överallt, i håret, i ansiktet och i kläderna. Han försökte slå undan dem, men då trasslade de bara in sig i honom. Vagt hörde han en man skrika och insåg att det var han själv. Med stor möda lyckades han bekämpa paniken tillräckligt för att höra Ahmeds kvävda röst.

"Lampan! Släck ficklampan!"

Jack försökte förgäves få grepp nog om sin ficklampa för att kunna skjuta tillbaka lysknappen. I stället kastade han den ifrån sig med ännu ett skrik. Genom Camillas skrik och de pipande fladdermössen hörde han ljudet av krossat glas, och det blev alldeles svart. Snart nog lugnade sig stormen av fladdermöss, då de drog sig längre in i grottsystemet. Innan ljuset slocknade hade Jack sett en öppning i den bortre väggen, och han antog att det var dit de hade försvunnit. Inom kort var allt knäpptyst, en slående kontrast. Han hoppade nästan högt när Ahmeds mjuka röst bröt tystnaden.

"Jag ska strax tända, vänta lite bara. De ska få slå sig till ro först. Är alla okej?"

Jack nickade, men kom omedelbart på hur dumt det var.

"Jag mår fint. Lite skakad bara. Camilla?"

"Okej. Skakad, inte rörd. Fy fan vad de skrämde mig! Jag som pluggar biologi borde inte bli så rädd för några små fladdermöss!"

"Min ficklampa är nog trasig," sa Jack.

"Gör inget. Pass på, nu tänder jag."

Plötsligt lyste salen upp igen, och Jack blinkade bort några suddiga fläckar. Han kände hur något sprattlade innanför tröjan, och drog fram en fladdermus, vilken omedelbart somnade i det skarpa ljuset.

"Någon risk för... sjukdomar?" frågade han. "`Tror inte att jag blev biten, men ändå."

"Jag blev biten," sa Camilla och visade upp ett hack i vänster hand. "Det finns väl inte rabies i Egypten, eller hur? Ahmed?"

"Nej, det stämmer. Det var länge sen senaste fallet, men du borde se till att få en stelkrampsspruta."

"Jag är nyss vaccinerad, men jag skulle nog vilja lägga om det."

"De flög in här," sa Jack och pekade mot hålet i väggen. Det var gott och väl stort nog för att en man skulle kunna krypa genom. "Tror ni att doktor Strain...?"

"Knappast," sa Ahmed. "Han är inte så vig att han kan ta sig in där. Hur som helst kommer vi inte förbi fladdermössen förrän tidigast ikväll."

De vände tillbaka till tunnelförgreningen, men såg inget spår av de andra. Jack ryckte på axlarna och vände sig mot sina kamrater.

"Tja, antingen väntar vi här, eller så går vi efter dem."

"Eller så tar vi en av sidogångarna," sa Ahmed, men Camilla skakade på huvudet.

"Första förband först, sen kan vi gå ner igen."

Det tog en timme för dem att ta sig upp till lägret, lägga om Camillas hand, och sedan ta sig tillbaka till den första korsningen. Den lilla sidogången visade sig leda till ett nytt ras, och Ahmed märkte ut det med en krita vid korsningen. Den andra sidotunneln sluttade utför, och de fortsatte ner längs den. Efter ett par hundra meter tog plötsligt målningarna slut. Dittills hade väggarna varit fulla av bilder och texter, men som vid en given linje tog de slut. En bit senare öppnades väggarna till ett rum, inte så stort som det där de stött på fladdermössen, utan mer som en sorts förvaringskammare. Längs väggarna stod stora, smäckra lerkrukor. En del var plomberade med vax. Camilla undrade vad som kunde finnas i dem, men de skyndade i stället vidare. Hon kastade en blick på Jack. Han hade inte nämnt fladdermössen med ett enda ord, och hon förstod att han skämdes över sin reaktion. Det gjorde hon också. Men kombinationen av mörka tunnlar, möjliga mumier, försvunna forskare och virvlande fladdermöss hade överbelastat henne. Men nu, efter en liten rast och efter att ha förvissat sig om att det verkligen fanns dagsljus, kände hon sig i bra form. Inte ens tanken på krukornas innehåll, om nu detta verkligen var en begravningsplats, kunde rubba hennes humör. Efter kammaren började tunneln svänga kraftigt, samtidigt som den fortsatte neråt. De gick nu i en nedåtgående spiral, och hon kom att tänka på en gammal film. Titeln mindes hon inte längre, men den hade handlat om en gammal man som dött, och nu skulle bevisa för djävulen att han hade levt ett syndigt och själviskt liv. Sedan väntade en hiss som skulle ta honom till helvetet. Hon hade skrattat mycket åt den filmen. Då. Vilse i sina tankar märkte hon inte att Ahmed hade stannat framför henne, utan stötte in i ryggen på honom. Med en halv svordom på läpparna höjde hon ögonen och blev stående som förstenad.

Jack såg hur Ahmed stannade till och drog efter andan. Camilla gick in i honom, och stannade sedan hon också. Nyfiket tryckte han sig tätt intill dem och såg ut över en enorm grotta. Det gick inte att se bortre delen, men ljuset från lampan måste ha sträckt sig minst femhundra meter inåt innan det dog ut. De befann sig på en liten klipphylla, som sakta sänkte sig ner till grottans golv, minst hundra meter längre ner. Här och var hängde stora stalaktiter, men där tycktes inte finnas några motsvarande stalagmiter. Kanske hade grottans golv en gång i tiden rensats. Men när? Jack försökte dra sig till minnes hur fort droppstensbildningarna formades, och fann att de måste ha rensats bort långt efter det att väggmålningarna i tunneln gjordes. Om det inte berodde på att det var ont om vatten här ute i öknen. Han försökte gissa sig till var de befann sig i förhållande till oasen, men fann det omöjligt att räkna ut. Tunneln hade svängt för mycket. Det var som doktor Sanchez hade sagt, man gick lätt vilse under mark.

"Vad är det här för ställe?" viskade Camilla, och hennes röst dog bort på ett sätt som sände rysningar längs Jacks ryggrad. Hur stor var egentligen grottan?

"Fantastiskt!" Även Ahmeds ord försvann utan gensvar. "Vilken fantastisk plats! Den här kan de inte ha huggit ur om de så tagit tusen år på sig! Det här måste vara en naturlig grotta."

Han tog ett steg närmare kanten, men hoppade kvickt tillbaka när det knastrade lätt om klipphyllan.

"Se upp, den verkar instabil."

Jack grep tag i egyptierns arm och drog honom till sig, samtidigt som en liten del av den yttersta hyllkanten rasade ner. Det tog flera sekunder innan stenbitarna slog i marken där nere.

"Ska vi gå ner dit så får vi hålla oss intill kanten," sa han. "Bäst vore om vi hämtade rep, och kanske klätterutrustning."

"Tror du att det finns sådant här ute?" log Ahmed. "Rep kan jag fixa, men resten?"

Jack öppnade munnen för att säga något, men glömde bort det i samma ögonblick som Camilla hårt grep tag i hans arm.

"Det står någon där nere," viskade hon och pekade längs klipphyllan. "Jag kan svära på det."

Återigen försvann hennes röst, utan att något spår av ett eko hördes. Jack följde hennes utsträckta arm med blicken och kisade för att se in i mörkret. Camilla var säker på sin sak. Det stod någon precis där klipphyllan svängde för att åter passera nedanför dem. I skenet från Ahmeds ficklampa hade hon sett en formlös kontur som tycktes vila mot väggen. Spänningen fick henne att darra i hela kroppen. Ahmed svängde runt med lampan och riktade den längs hyllan. Så såg hon den igen, och hon hörde hur Jack drog efter andan. Det var en människa, om det rådde ingen tvekan. En lång, gänglig figur som stod en aning snett, lutad mot väggen. Camillas tankar for genast till rummet med krukorna, och hon fasade inför möjligheten att stå öga mot... ögonhåla med ett balsamerat lik. Ahmed, som inte tycktes frukta någonting, började försiktigt hasa sig längs klippväggen. Jack kramade hennes hand, som hon utan att märka det fortfarande höll om hans arm.

"Lugn du," sa han. "Det kan inte vara Phil. Han är inte så lång."

Camilla ryckte till. Den tanken hade aldrig ens föresvävat henne. Hon ruskade på huvudet och flyttade blicken till Ahmed. Hur hade hon kunnat glömma syftet med deras vandringar längs alla dessa mörka gångar? Doktor Strain var försvunnen, och hade förmodligen gått vilse någonstans här nere. Det var som om alla de tankar hon haft ovan mark var borta här. I mörkret fanns bara längtan att utforska, att följa nya gångar och upptäcka nya saker. Rädslan hon hade känt innan de gick ner var som bortblåst, och inte ens nu, konfronterad med det okända, var hon rädd. Ahmed svor till när en lös sten rullade undan under hans fötter. Ett kort ögonblick tappade han balansen på den smala klipphyllan, och Camilla bet sig i läppen. Strunt i hur hennes sinne fungerade; det var inte som om det hade varit helt felfritt från början. Inom sig kunde hon dock inte låta bli att le åt självironin. Ahmed hade enkelt återvunnit balansen och var nu nästan framme vid det främmande föremålet. Att det inte var någon levande människa stod klart, för den hade inte rört sig en millimeter. Ahmed stannade när han nådde fram, undersökte figuren en kort stund och vände sig sedan mot de bägge andra.

"Kom," sa han, lätt viskande. "Kom så får ni se, men ta det försiktigt!"

Camilla tände sin lampa, och tillsammans smög sig hon och Jack fram mot Ahmed och den mystiska gestalten. Det var först när det var bara ett par meter kvar som Camilla vågade släppa den instabila klipphyllan med blicken, och i stället titta framåt. Ahmed stod och undersökte en människoliknande figur med ett ruskigt huvud. Jack skrattade till.

"Nog är det ett Bast-tempel, allt."

Statyn föreställde en kvinna, underbart skulpterad och detaljerad. Ända ut till tå- och fingernaglar var den perfekt bevarad. Hon var klädd i ett kort livstycke, och de fylliga, väl detaljerade brösten fick de bägge männen att rodna lätt. Huvudet var underligt. Även det utsökt skulpterat och utan synbarliga åldersslitningar. Det såg ut att vara en blandning av människa och katt. Ur vissa vinklar syntes det kattlika ta överhanden, och från andra håll såg hon mer ut som en kattliknande människa. Camilla stod som förtrollad av den vackra statyn. Att titta in i dess stenögon kändes som att ta en resa i tiden, som om de tusentals år som skilde henne från skulptören kunde lyftas bort som en tunn slöja.

"Den är underbart vacker," sa Jack nästan andäktigt. "Vilket fantastiskt arbete."

"Liknar inget jag har sett förr," sa Ahmed. "Visst var de gamla egyptierna duktiga skulptörer, men jag har aldrig sett något så detaljrikt. Titta bara på ansiktet!"

"Hur kan den ha klarat sig så bra genom alla dessa år?"

"Vet inte. Kanske avsaknaden av erosion. Finns här varken vind eller vatten så kanske..." Ahmed tystnade för en kort stund. "Jack, vi borde ta den med oss upp."

"Vad är det du säger!" Camilla lät chockad. "Minns ni inte vad vi gör här nere? Doktor Strain!"

De bägge männen tittade förvånat på henne. För ett ögonblick kände hon det som om hon stod inför två fullständiga främlingar. Jack tog sig för pannan och såg ut att fundera en stund.

"Phil..."

Ahmeds ansikte förvreds i en grimas.

"Jag fattar inte hur vi kunde släppa tanken. Vi måste gå vidare."

"Jag.. jag fattar det inte!" Jack var upprörd. "Det är som om jag har glömt allt!"

"Hur mycket är klockan?" frågade Ahmed.

Camilla höll upp sitt armbandsur i lampljuset. Nästan halv nio. De hade nästan spenderat ett halvt dygn här nere, utan att hitta ett enda spår efter doktor Strain. Hon tänkte tillbaka på sitt eget och kamraternas underliga beteende. Utforskandet av tunnlarna hade blivit så viktigt att de helt hade glömt bort tiden, för att inte tala om doktorn.

"Vi borde nog gå upp igen," sa hon. "Sova några timmar och sen börja leta på allvar."

Tydligen var hennes nerver mer spända än hon hade anat, för när Stefan lade handen på hennes axel tuppade hon av utan ett ljud.

Vid den varma lägerelden och med en tallrik mat i knät kände sig Camilla bättre. Stefan och Jack hade hjälpts åt att bära upp henne, och efter ett par timmars sömn mådde hon riktigt bra. Marie berättade att hon och Stefan hade följt en lång, avsmalnande tunnel, som till sist blivit så trång att de fått krypa fram. Där fanns inga spår som tydde på att doktor Strain varit där, men de hade ändå bestämt sig för att fortsätta. Efter nästan en timmes krypande hade de nått ett rum som måste ha varit ett tempel för Bast-dyrkan. Stenstatyer av katter kantade väggarna, och mitt i rummet fanns ett altare med en Bast-staty liknande den de själva hade hittat. Överallt fanns målningar, och de hade spenderat det mesta av dagen i just det rummet. Till sist hade Stefan sneglat på klockan och fått en smärre chock när han insåg hur mycket tid som hade gått. Eftersom tunneln slutade i kattemplet kröp de tillbaka och följde sedan Ahmeds kritmarkeringar. Bägge verkade en aning skamsna, inte så mycket för att de glömt bort tiden, utan för att de också helt hade släppt tanken på vad de gått ner för.

"Det finns en sidogång kvar som vi inte har undersökt," sa Jack. Sedan återstår grottan och fladdermössen."

"Om doktorn hade varit i grottan borde mer av klipphyllan ha varit skadad," sa Ahmed. "Jag tror inte att han kom dit."

"Och fladdermusgrottan hinner vi inte fram till innan det blir ljust," konstaterade Stefan. "Då återstår den sista sidogången."

"Det måste vara något fel där nere," sa Camilla. De andra tystnade.

"Hur menar du? Vad för fel?" undrade Stefan.

"Förstår ni inte? Först doktor Strain, sedan vi. Man blir som besatt av de där tunnlarna."

"Vi glömde bort oss lite, det är väl inte så farligt?"

"Men till och med jag! Som inte är arkeolog och som inte gillar gamla gravar och mumier. Jag kunde ha fortsatt i veckor utan att det hade bekommit mig."

De satt tysta en stund, och alla ägnade sig åt egna tankar. Camilla högg in på maten, och mindes plötsligt att de inte brytt sig om att äta ens under dagen. Här i den svalkande friska kvällsluften verkade deras beteende helt obegripligt. Det tycktes henne som om de andra delade den känslan.

"Om luften där nere är dålig..." började Jack, men kom av sig.

"Vi hade fått huvudvärk om det varit syrebrist," svarade Camilla. "Fladdermössen klarar sig ju."

De tystnade igen. En ung man som Camilla fått veta hette Ibrahim kom fram och viskade i Ahmeds öra, och han svarade med en kort nick.

"Jag hade lovat dem ledigt medan ni är här. Eftersom vi inte ska gräva mer just nu. De tar kamelerna och ger sig av till Kairo imorgon bitti."

Camilla tyckte att det kändes olustigt att bli så få plötsligt. Under dagen hade nomadfolket gett sig av, och när nu arbetarna försvann var de bara fem kvar. Om något hände fanns ingen hjälp att få. Hon valde att inte säga något. De andra började dra sig mot barackerna för natten, och hon slog dem följe.

"Du är inte klok! Har du inte hört nånting av vad vi har pratat om?"

Stefan hukade sig för kudden som kom farande. Camilla var rasande. De satt i en av sovbarackerna med varsin kopp te, men Camilla var inte beredd att lyssna på hans idéer.

"Lugna dig, det var ju bara ett förslag."

"Ge fan i om jag är lugn! Jag tänker inte gå ner igen förrän det är ljust!"

"Det är ju mörkt i tunnlarna i alla fall."

"Skiter jag i! Varför i helvete kan du inte vänta! Fattar du inte att de där jävla tunnlarna gör er alla tokiga?"

"Jag är inte tokig, Camilla! Jag vill bara hinna ner medan fladdermössen är ute."

Hon höll upp sin bandagerade hand.

"De är helvilda. Vad får dig att tro att du ens kommer i närheten av den där grottan?"

"Doktor Strain kan vara där. Om han gick in på natten så kanske han inte kunde ta sig ut förbi dem under hela dagen."

"Du är för fan inte klok! Varför skulle vi inte vänta på de andra?"

"Låt dem sova. Marie var så trött att hon nästan somnade där hon satt."

"Är inte du trött då? Jag är trött! Om du inte väntar tills imorrn så ska jag slå ihjäl dig!"

"Du tänker inte logiskt, Camilla. Fladdermössen..."

"Om det här är logik så vill inte jag vara logisk! Fattar du inte hur sjukt det låter? Du är ju som besatt! Jag ger mig fan på att du glömmer doktor Strain så fort du får syn på dina jävla målningar!"

"Jag trodde att du också var nyfiken. Jag trodde att du ville veta"

"I sinom tid. Gå och lägg dig nu! Det tänker jag göra."

Jack vaknade redan när det knackade på Ahmeds dörr. Några sekunder senare bankade det på dörren intill hans egen, till det rum där doktor Strain skulle ha sovit. Strax därefter bankade någon stenhårt på hans egen dörr, och han hörde Camillas lätt panikslagna röst.

"Jack! Är du där? Fan, är alla borta?"

Kvickt drog han på sig en morgonrock och öppnade. Camilla var blek i hyn och såg både nyvaken och skräckslagen ut.

"Tack gode gud att du är kvar! Alla är borta!"

"Vad menar du? Lugna ner dig och berätta."

Hon tog ett par djupa andetag medan hon knep ihop ögonen hårt.

"Stefan tjatade på mig igår och ville ner i tunnlarna igen. Jag sa att han var tokig och gick och lade mig, och nu har den idioten gett sig av! Jag knackade på hos Marie men hon är också borta. Ahmed med. Jag håller nog på att bli tokig, men jag tror att de har gett sig ner under natten alla tre."

"Lugn nu, Camilla, bara lugn. Du håller inte på att bli knäpp."

"Inte?"

"Doktor Sanchez kunde inte sluta prata om det där kattrummet igår kväll. Hon och din bror ville få hit utrustning för C 14-mätning, och Ahmed och jag babblade på om vår grotta och våra fladdermöss. Snarare håller vi allihop på att bli galna."

"Men varför är du inte med dem? Hur kommer det sig att vi klarar oss? Jag begriper ingenting!"

"Seså, försök lugna dig, Camilla. Gå och byt om så äter vi frukost, så får vi se hur vi gör sen."

"Hur fan kan du tänka på mat nu! De är ju borta allihop!"

"Vi måste äta om vi ska orka leta. Gå nu så får jag klä på mig!"

Medan Jack klädde om upptäckte han att hans händer skakade. Det var en sak att försöka lugna en halvt hysterisk Camilla, en helt annan att försöka lugna sig själv. Han märkte hur rädd han var, och det gick inte att hålla kalla kårar från ryggraden. Vad var det egentligen med det där templet, pyramiden eller vad fan det nu var? Han kände att han själv ville ner igen, inte för att leta efter de andra, utan för att få se mer, för att utforska. Den råkalla morgonluften kring oasen hjälpte huvudet att klarna lite, och han kände för första gången riktig oro för Phil. Denne hade nu varit borta i mer än ett dygn, på en plats som bevisligen var rent livsfarlig. Den här gången skulle han och Camilla metodiskt söka genom templet rum för rum, det skulle han se till.

I köket bubblade bryggaren, och Camilla höll på att ordna smörgåsar. Hon verkade lugnare nu, och hittade till och med ett litet leende åt Jack. Han kände hur han själv började komma över den senaste chocken, och utan att säga något hjälpte han henne att packa en rejäl matsäck. Något han själv inte hade tänkt på. De åt frukost under tystnad, och brydde sig inte om att duka undan.

"Har vi inga telefoner?" frågade Camilla plötsligt. "Borde vi inte ringa efter hjälp?"

"Jag vet att Phil har en mobiltelefon, har ni någon?"

"Nej. Men jag kan kolla i jeepen."

Efter en kort stund möttes de vid oasen. Camilla hade faktiskt hittat en telefon i bilen, men batteriet var dött. Jack hade sökt igenom alla barackerna utan att hitta någon.

"Phil måste ha sin med sig. Jävla otur! Men det var smart tänkt."

"Jaha, och nu då?" undrade Camilla. "Ska vi vänta på Ahmeds kompisar?"

"Det kommer att dröja flera dar. Vi måste leta själva."

"Usch."

Tunneln tycktes Camilla mycket trängre nu. Det var som om målningarna på väggarna sträckte sig efter henne, försökte få tag i henne. Hon kände att hon inte skulle orka någon längre tid utan att bli tokig. Ahmeds män hade under gårdagen stöttat upp den del av tunneln som hade varit rasad, men Jack tyckte ändå att de borde ha varsin hjälm. Vartefter de kom längre in i tunneln tyckte sig Camilla känna den fängslande fascination som fångat dem tidigare. Det var som om tunnlarna inbjöd en till att snoka runt, till att utforska. Känslan fick henne att rysa, och hon gjorde sitt bästa för att förtränga den. Dock kunde hon se att Jack hela tiden kastade blickar på målningarna.

De passerade de första, rasfyllda sidotunneln, och även den andra, den som ledde till grottan. Eftersom de klipphyllor som ledde ner till grottans golv dels var osäkra, dels skulle bli svåra att bära någon uppför, om nu det skulle behövas, så valde de att leta där i sista hand.

"Enklast blir nog att börja i kattemplet," sa Jack. "Den gången slutar där, så då vet vi om den är tom eller..." Han avslutade inte tanken.

"Mhm. Men jag har verkligen ingen lust att krypa i trånga gångar," sa Camilla. "Jag har lovat det förut, men den här gången ska jag slå ihjäl min bror."

Camillas olustkänsla visade sig vara befogad, för gången mot kattemplet var verkligen rejält trång. Jack, som var längre än både Stefan och doktor Sanchez, hade svårt att ens kunna krypa. Ryggsäckarna fick de lov att lämna där tunneln smalnade av. Här där det bara fanns skrovliga stenväggar runt omkring dem kände sig Jack verkligen illa till mods. Nu var han orolig för vad de skulle hitta i templet. Nyss, när de var omgivna av fascinerande målningar, hade han inte brytt sig. Camilla hade inte sagt ett ord efter att hon utlovat brödramord, och han kunde ana att hon var nära panik nästan hela tiden. Vad skulle hända om hon plötsligt förlorade koncepterna? En annan tanke slog honom. Om han själv... nej! Inga sådana tankar! För att hålla sig lugn koncentrerade han sig på smärtan i skrapade knän och händer. Hela tiden slog han i, skrapade antingen knäna mot golvet eller ryggen mot taket. När fan skulle...

"Den vidgar sig," sa Camilla så plötsligt att Jack hoppade till. Hade det inte varit för hjälmen hade han slagit skallen rätt i stentaket. "Vi är framme."

Halvdunklet bakom Camilla i tunneln byttes ut mot ett skarpt sken, och Jack knep ihop ögonen medan han sträckte på ryggen. Efter ett par sekunder vande sig ögonen, och han lät blicken vandra genom salen. Överallt fanns katter, men det kändes ändå som om någonting var fel. Det tog honom en lång stund att upptäcka det. Där fanns statyn av Bast, en nästan exakt kopia av den i grottan, och ordnade i led kring den satt andra katter, stora som små. Väggarna var täckta av kattbilder, och det var där han såg vad som inte stämde. Bilderna varierade kraftigt. I ögonhöjd fanns vackra målningar, i typisk egyptisk stil; stiliserade bilder, ofta med katterna liggande eller sittande i profil. Här och var syntes bilder av jagande lejon. Under den raden var bilderna mer oordnade. De var sämre gjorda, ibland rena karikatyrer. Bilderna gick ända ner till golvet, hela tiden avtagande i kvalitet och placeringen blev mer och mer slumpmässig ju lägre de kom. Det tycktes honom som om färgen var färskare, och han rörde sig närmare för att känna efter på en bild som tycktes alldeles nymålad. Så frös han till. En rysning gick längs ryggraden när han såg vad bilden föreställde. Den enkla målningen visade en katt i jaktställning. Vad den jagade var något människoliknande, vars hand verkade stråla rakt framåt. Jack kände sig på gränsen till att svimma. Katten jagade en man. En man som höll i en ficklampa.

"Vad i..."

Han tystnade omedelbart när Camilla lade handen på hans axel. Hon stod som fastfrusen med blicken i golvet. Allt var täckt av en gråvit sörja, något Jack kände igen sedan tidigare. Men den var färsk. Ingenstans satt de intorkade lager som täcker golvet i otaliga grottor, utan allt var färskt. Oändligt sakta höjde han blicken. I taket ovanför dem hängde hundratals fladdermöss. De rörde oroligt på sig i lampskenet, och Jack viskade så tyst han kunde till Camilla att släcka ljuset. Hon gjorde så, men han kunde höra hur hennes andedräkt fortades på. Hon verkade vettskrämd, och inte undra på! Han kände sig själv smått hysterisk, och var ett tag rädd att brista ut i ett hejdlöst fnitter. Långt mycket långsammare, olidligt långsamt, började han dra sig mot tunneln. Sakta, sakta ner på knä, medan han ledde Camilla efter sig. Så fram mot... en slät vägg! Var fanns tunneln? Paniken var nära nu. Överallt hördes det prasslande ljudet av fladdermössen som blev allt mer oroliga. Han trevade åt bägge håll, men stötte bara emot vägg. Så kände han hur Camilla kröp upp bredvid honom, och hon drog honom lätt i ärmen. Så försvann hon, och han följde efter. Där var tunneln, och de kröp iväg så ljudlöst de bara förmådde. Efter en tidsrymd som kändes oändlig, men i själva verket visade sig vara knappt en halv timme nådde de den plats där tunneln åter vidgade sig. Den plats där deras ryggsäckar inte längre fanns.

När spänningen släppte satte sig Camilla ner och lutade huvudet mot tunnelväggen. Hennes enastående förmåga att somna visade sig igen, och hon nickade till på ett ögonblick. Jack vankade rastlöst av och an, och försökte låta bli att tänka på vem som kunde ha tagit ryggsäckarna. I stället gick han igenom detaljerna från kattemplet; där var Bast, kattstatyerna, de märkliga målningarna, små urnor här och var. En sak var säker. Ingen människa hade funnits i salen. Förmodligen hade ingen av de andra varit där alls under natten och morgonen, eftersom fladdermössen hållit sig så pass still. En ny rysning spred gåshud längs armarna. tänk om de hade kommit farande i den trånga tunneln. Fladdermöss överallt, det hade varit... han tvingade tankarna åt annat håll. Han böjde sig ner och puttade Camilla på axeln.

"Vakna nu. Vi måste gå vidare."

Hon reste sig muttrande, och Jack förklarade att de fortfarande inte var utom fara när de gällde fladdermössen. De stod i den enda gång de små flygarna kunde ta för att komma ut och in ur sitt sovrum. Nu fick de välja, antingen den outforskade gången eller grottan. Inga andra möjligheter fanns kvar. Camilla höll dock inte med.

"Om nu fladdermössen har flyttat in här, borde inte det betyda att grottan där vi fann dem först är tom?"

Den tanken hade inte slagit Jack, och de bestämde sig att fortsätta leta där. Vid t-korsningen skrev Jack med krita på väggen att de hade gått mot vad de tidigare kallat fladdermusgrottan. Snart stod de åter i den stora salen.

"Det drar inte längre," sa Camilla och pekade upp mot väggen. "Någon har täppt för deras ingång."

"Mhm, smart. Det hade aldrig jag tänkt på. Jag kan slå mig i backen på att det var Ahmeds idé. Fladdermössen måste ha kommit ner genom vår ingång och slagit sig ner i första bästa grotta."

"Jag går aldrig in där igen!" slog Camilla fast.

"Ingen fara, jag kommer inte att ta dig dit heller."

Jack gick fram till den bortre väggen och lyste med sin ficklampa in i det trånga hålet. Inga tecken tydde på att det fortfarande fanns fladdermöss där.

"De verkar vara borta."

Han tog upp en sten och kastade in den. Ett par studsande ekon hördes, sedan tystnade det tvärt.

"Hallå!"

Camilla hoppade högt när Jack ropade med full kraft.

"Fan vad du skräms! Kunde väl förvarna!"

"Förlåt, jag tänkte... sch!"

Jack lade huvudet på sned och lyssnade. Camilla ansträngde sig till det yttersta, men kunde inte höra något. Efter en stund slappnade Jack av.

"Måste ha hört fel. Jag tyckte jag hörde något där inifrån."

"Jag hörde inget. Ska vi ge oss in så gör vi det nu. Mitt mod är inte oändligt."

"Inte mitt heller. Damerna först?"

"Aldrig i livet!"

Jack ryckte på axlarna och klättrade försiktigt upp till hålet i väggen. Det satt ungefär en meter upp, och var så pass trångt att han fick åla sig in. Framför sig sköt han ficklampan. När han kommit in helt följde Camilla efter, och för en gångs skull hade de bägge lamporna tända. Efter ett par meter vidgade sig gången, och de kunde fortsätta krypande.

"Har du tänkt på," sa Camilla, "hur olika gångarna är? En del är trånga och smala, andra stora och breda."

"Jo, du har rätt. Den här saknar målningar. Det kan inte vara samma folk som högg ut till exempel gången in till den stora grottan."

"Jag tror nästan..." Hon avbröt sig. "Titta vad du missade."

Camilla höll fram en hopknöglad pappersbit till Jack, och han vecklade ut den.

"Chokladpapper?"

"Inget som Stefan hade med sig, det kan jag svära på."

"Ingen arkeolog skulle slänga skräp på ett sånt här ställe. Om det var Phils så måste han ha varit ovanligt disträ. Om inte..."

"Vad då? Vad flinar du åt?"

"Det fanns bilder på Thot ute i huvudtunneln. Tänk om han i stället för en ibis var en marabou-stork?"

"Nöt. Fortsätt nu innan jag biter dig i foten."

Medan de började krypa vidare fann Camilla att det roade leendet vägrade att lämna hennes läppar. Även om det var ett uselt skämt hade Jacks kommentar lättat på spänningen. I och med att rädslan avtog kände hon sig säker nog att släcka lampan en stund, för att spara på batterierna. I halvdunklet tycktes skuggorna från Jack framför henne dansa utefter väggarna, och hon lät sig hypnotiseras av dem. All tid försvann, och de kröp sakta vidare i vad som verkade vara evigheter. Varje rörelse var mekanisk, och om hon så somnade skulle Camilla ändå kunna fortsätta krypa. Krypa på under jord som en daggmask...

Hennes tankar bröts av att hon slog huvudet i baken på Jack. Varför hade han stannat mitt i vägen för henne? Han hade halvt satt sig upp och lyste med lampan åt olika håll.

"Gången delar sig," sa han, och Camilla tvingade nu sig själv tillbaka till verkligheten. Jack riktade lampan in i den nya gången, som ledde iväg åt höger. "Avstickaren verkar ännu smalare. Ska vi fortsätta rakt fram i stället?"

Camilla nickade. Strax efteråt vidgades tunneln de valt en aning, och hon hade kunnat ställa sig upp på huk om hon hade velat. Jack, som var avsevärt längre, måste dock fortsätta krypa, och hon valde att göra likadant.

"Hur långt har vi krupit, egentligen?" undrade hon, och märkte inte att hon sa frågan rakt ut.

"Knappt en och en halv timme," svarade Jack. "Nu skulle det inte ha varit så dumt med de där mackorna vi tog med oss."

"Hm! Vad skulle du tappa bort dem för, då? Det är för långt att vända, vi får käka i kväll."

Så föll de tillbaka i den gamla lunken, och Camilla kände igen hur tiden tycktes flyta ut. Det var som om väggarna omkring dem tömde henne på varje medveten tanke. Återigen kändes allt som ett enda, häftigt äventyr, och hon blev tvungen att påminna sig själv om vad de egentligen höll på med. Stefan. Hennes ende bror, försvunnen här nere. Det kändes plötsligt väldigt overkligt, som om det hela vore en fars, en kurragömmalek. På nytt störde Jack hennes tankar.

"Pass upp här framme! Golvet är ostadigt!"

Han gav till ett rop, föll framåt och försvann ur sikte. Ett kort ögonblick blev det kolsvart omkring henne, sedan fick hon fram sin egen ficklampa.

"Jack! Jack! Vad hände? Var är du?"

Hon hade fortfarande inte lyckats återsamla sina tankar, utan fortsatte framåt så fort hon kunde. Bara någon meter längre fram gav tunnelgolvet vika under henne. Ett kort ögonblick medan hon föll kunde hon se en ny sal breda ut sig framför dem. Sedan tappade hon ficklampan, och det blev mörkt igen.

Camilla landade med en hård duns, och för ett ögonblick trodde hon att det var om henne själv det krasade som av brutna ben. Men det var något med underlaget. Varje rörelse gav upphov till nytt krasande, och hon for upp på fötter. Ena foten smärtade, men verkade inte bruten. Varje gång hon satte ner en fot så kom det där otäcka krasandet. Det tycktes finnas överallt. Som om golvet var täckt av...

"Jack! Svara mig! Vad är det här?!"

"Jag är här! Försök stå stilla, jag letar efter min lampa."

Hans röst lät underligt dämpad och avlägsen, och Camillas hysteri växte.

"Det krasar under fötterna! Vad fan är det här!"

"Det är ingen fara," kom det avlägsna svaret. "Ingen fara."

"Ingen fara? Jag har nog sett Indiana Jones! Åååh!" Hon hoppade runt och försökte desperat undvika det krasande ljudet, men det blev bara värre. "Jack!"

"Lugna dig! Det är inte som du tror!"

"Vad är det då? Ååh, jag tror jag blir tokig, tar det aldrig slut! Vad är det!"

"Mumier."

Camilla blev plötsligt alldeles kall. Hon stannade upp mitt i ett hopp, och stod som förstenad av fasa. Var det... Trampade hon runt bland... Krasandet! Hon höll andan och vågade inte röra sig en millimeter, eller ens avsluta tanken på vad som fanns runtom. På håll hörde hon ett annat krasande. Sa han att han letade efter ficklampan? Det betydde att han kröp omkring... Att han rörde med händerna bland... Det var för mycket! Plötsligt kände hon det som om hon stod på randen av ett bråddjup, och hon greps av svindel. Just som hon föll omkull tände Jack sin lampa, och hon stirrade rakt in i ett par tomma ögonhålor.

Camillas skrik av fasa var nära att få Jack att själv förlora kontrollen. Han kämpade ner sitt illamående och lusten att kräkas. För ett ögonblick tänkte han att det var tur att de inte hade ätit något. Det tog honom en stund att nå Camilla, som nu hade krupit upp vid ena väggen och fortsatte skrika. Han försökte så gott det gick att inte titta ner; det tjänade ingenting till om bägge blev hysteriska. Jack satte sig intill henne och lade armen om hennes rygg. Där satt de en lång stund och han pratade lugnande med henne.

"Camilla, lyssna på mig. Lugna dig, snälla du. Det är inga människomumier. Vi har trillat in i en massgrav för katter, det är alls inget ovanligt. Hör du mig, här finns bara döda katter, inget farligt alls."

Han tyckte inte om att ljuga, men han kände att det var tvunget. Fan, han var tvungen att ljuga för sig själv för att kunna fortsätta lugna henne. Säkert fanns det inga skorpioner där inne. Nog var de för långt under mark för det. Visst kunde inte skorpioner leva bara på mumifierade djurkroppar. Säkert.

"Camilla, hör du mig? Vi behöver ta oss ut härifrån, det här är en återvändsgränd. Det finns ingen här, bara vi. Inget levande. Du trodde det var insekter, men det finns inga här, det är alldeles för torrt. Vi måste ta oss upp till tunnelmynningen igen, Camilla."

"Vi kommer att dö här inne, va? De släpper aldrig ut oss, eller hur?"

Hon svamlade, men hon talade i alla fall. Ett litet steg i rätt riktning.

"Vi kommer visst ut. Vill du att vi ska gå direkt?"

"Nej. Ingen idé. Vi letar på Stefan och de andra. Om de lever. Sen kan vi dö tillsammans."

"Lugna dig nu, Camilla. Du är chockad. Andas djupt, och säg mig om du kan gå själv."

Hon rätade upp sig och såg sig omkring, så böjde hon sig ner och plockade upp en liten skalle.

"Den lilla stackaren. Varför måste de ligga här, så undangömda och övergivna? Jag tycker så synd om dem."

Hennes röst var mjuk och lugn, och plötsligt fanns inte längre ett spår av hysteri.

"Jack, är det inte synd om dem?"

"Jodå, men de är nog inte ensamma. Vi har ju redan sett att kattgudinnan vaktar här. För de gamla egyptierna var katterna gudomliga, värda vördnad och respekt. De är nog i de saligas rike nu."

"Ja, men ändå. Här är så torrt och kallt och ensamt. Ska vi gå?"

Hon är alldeles för lugn, tänkte Jack medan de började ta sig upp mot tunneln. De borde egentligen se till att ta sig upp till lägret. Men när han föreslog det blev hon irriterad, och ville fort vidare för att hitta sin bror. Faktiskt verkade Camilla nu mer klar än någon av dem gjort sedan de kommit ner i de här tunnlarna.

Camilla kände sig stark. Hysterin och rädslan var glömda nu, men hon visste också att det kunde vara ett bedrägligt lugn. Strunt samma! Om hon var chockad och drabbades av en kris så fick det bli då. Nu var nu, och nu gällde det att hitta de andra. Väl uppe ut kattgraven började hon raskt krypa längs tunneln, på jakt efter sidogången. Först när Jack ropade att han inte hann med saktade hon in en aning. Hennes lampa var borta, och hon lyste för sig med Jacks. Hon vill inte lämna honom i mörkret. Så slog henne en ny tanke, och vid sidogången stannade hon. När Jack kommit ikapp vände hon sig om och kysste honom.

"Tack för att du hjälpte mig. Jag hade nog dött där nere annars."

I lampans sken såg hon hur färgen på hans kinder mörknade, och hon kunde inte låta bli att le. Hon visste hur rädd han själv hade varit, men bjöd honom på hjälteskapet.

"Du... du sa nånting om att \x91de släpper aldrig ut oss,\x92 vad menade du då?"

"Det minns jag knappt," sa hon och rynkade pannan i eftertanke. "Sa jag så? Jag måste ha varit för chockad för att veta vad jag sa. Allt jag minns är hur synd jag tyckte om de där stackars katterna."

"Märkligt."

De satte av längs sidotunneln efter att Jack märkt ut vägen med en krita. Han kröp före igen, men nu fann inte Camilla skuggorna lika fängslande som tidigare. Tunnlarnas hypnos tycktes inte bita på henne längre; det kändes nästan som om hon var två personer som kröp där. En Camilla som var rädd och en som konstaterade att hon var rädd, men inte brydde sig. Någonstans visste hon att hon måste finna en balans mellan de två för att inte bli hysterisk igen.

Jacks hjärna kändes underligt nollställd, som om det var något viktigt han hade glömt. Något som gått honom förbi, någon pusselbit som inte stämde. Men han kunde inte komma på vad. I stället ägnade han sig åt den nya tunneln. Den var så trång att han närmast fick hasa sig fram, och armarna började värka. Väggarna här var slätare än tidigare, men här fanns inga målningar. Däremot fanns en underlig doft, vagt bekant men han kunde inte identifiera den. Kanske var det så att någon av de andra hade kommit förbi här, och rester av deras doft låg kvar i tunneln. Så vidgade den sig, så pass att han kunde resa sig upp i hukande ställning och få ner lite blod till fötterna. Camilla kom ikapp honom, och kunde ställa sig upp bara lite lätt böjd. De fortsatte så i bredd en stund, innan Jack var tvungen att börja krypa igen. Camilla hade kunnat gå hukad, men valde att gå ner på alla fyra även hon. Hon verkade på gott humör, och underligt nog fanns inte ens det spända lugnet kvar. Hur gjorde hon? Själv höll han nerverna i styr, men spänningen fanns kvar. Det var därför hon lyckades hålla sig tyst. Själv skrek han allt han orkade när Stefan kom fallande på honom.

Han var blek som ett lakan, och hans händer var iskalla. Stefan försökte säga något, men fick inte fram orden. Camilla satt på stengolvet och höll hans huvud i knät, medan Jack försökte lugna ner sig. Det var svårt. Han lyckades inte sluta darra, och varje gång han blinkade syntes det kritvita ansiktet som föll mot honom. De hade först trott att Stefan var död, främst beroende på den iskalla huden, men till sin lättnad hade de upptäckt att han andades. Jack tog av sin jacka och lade den över Stefan, som inte hade mer än en kortärmad skjorta på överkroppen. Vad hade han tänkt på? Begrep han inte att tunnlarna var kalla trots hettan ovanför? Jack studerade Camillas bror ingående. Det blonda håret var gråsprängt av damm, och såg okammat ut, som om han hade gått ner i tunnlarna direkt ur sängen. Det bleka ansiktet var också det smutsigt av damm, och han hade ett sår vid tinningen som såg ut att precis ha slutat blöda. Kläderna var smutsiga och repade här och var. Hade han också fallit ner i kattgraven? Stefan hade ingen packning med sig, och han hade blivit av med sin ficklampa. Jack kom plötsligt att tänka på hur han själv och Camilla såg ut, och insåg då att Stefan inte var värre däran, fysiskt, än vad de var. Kallare, och förmodligen hungrigare, men ändå relativt oskadd. Så vad var det för fel på honom? Chock? Sjukdom? De lugnande ord som Camilla viskade tycktes inte göra någon nytta, varken för Stefan eller för Jack, ens om han förstått svenska. Hon verkade inse detta, och tystnade för en kort stund.

"Jack, vi måste få upp honom till lägret. Det känns som om han håller på att frysa ihjäl. Tänk om han har förlorat mycket blod."

Jack nickade. Det skulle inte bli lätt att släpa en medvetslös man genom den trånga gången, och sedan bära honom ända till hissen, men det måste göras. Camilla strök luggen ur pannan på sin bror.

"Det vill du, va? Upp i värmen och ljuset."

Orden fick Stefan att reagera, och hans andhämtning blev snabbare. Svett bröt ut i pannan, och han satte sig halvt upp.

"Ljuset..." Rösten var svag. "Förlorade... inget mera... bara mörker, och så ljuden..."

"Ssch, Stefan, det är okej, vi är här, Jack och jag. Orkar du gå?"

"Vi trodde... trodde hon var död men det var hon inte... hon levde... levde trots allt."

"Lever Marie? Var är hon, Stefan? Finns hon längre in?"

Jack satte sig på huk bredvid dem.

"Stefan," sa han. "Försök minnas. Var skildes ni åt?"

"Skildes åt?"

"Du och doktor Sanchez. Du sa att hon fortfarande lever. Är hon skadad? Var finns hon? Har ni hittat Phil? Var är Ahmed?"

"Lugna dig, Jack," sa Camilla. "Du ser väl att han är förvirrad. Berätta, Stefan. Vad hände?"

"Hände? Hon lever... jag... det blev så mörkt!"

Plötsligt fick Stefan panik i blicken och slet ficklampan från Camilla. Hårt knuffade han Jack i väggen, och sprang hukande bort längs tunneln. Camilla skrek efter honom, men han tycktes inte lyssna. Hon satte efter, och Jack, som knappt ännu lyckats hämta andan, följde efter så gott det gick. Tunneln fortsatte ytterligare någon kilometer, men det tycktes inte Jack som om någon tid förflöt. Han koncentrerade sig på att krypa så fort han kunde, trots att både knän och händer blödde. Framför sig hörde han då och då Camilla ropa efter Stefan, men inga svar hördes. Så vidgades tunneln, och han kunde resa sig upp. På stela ben sprang han de sista hundra metrarna fram till en uthuggen portal, där murkna rester av en trädörr låg på marken och skräpade. Trä här, ute i öknen? hann han tänka innan han klev in i en ny stor sal.

Stefan hade stannat en bit in i salen, och Camilla stod bredvid och försökte tala med honom. Han verkade inte lyssna. Då Jacks blick letade sig bortom syskonen stannade även han. Det här liknade inget han sett tidigare.

"Stefan! Varför hör du mig inte! Du måste få hjälp, begriper du inte det?"

Tårarna strömmade nerför Camillas kinder, men hennes böner fick inga svar. Stefan tycktes vara helt utom räckhåll nu, som om han var vilse i sin egen, inre värld. Förtvivlat försökte hon dra med sig honom, men han var både tyngre och starkare än hon.

"Kom nu för fan! Jag lovar att inte mörda dig, men bara om du kommer med en gång. Snälla Stefan!"

Bakom sig kunde hon höra hur Jack kom springande. Hans steg tystnade tvärt, och hon hörde honom dra efter andan. För första gången tog hon nu blicken från sin bror, och kunde inte hålla tillbaka ett rop.

"Vad fan?!"

Det fanns ljus i salen, bortom ficklampan som Stefan höll i, och det tog henne en stund att hitta varifrån ljuset kom. Mitt i salen stod det som främst fångade hennes blick. En stor staty, föreställande en naken kvinna med huvud som en katt. Liksom de två stenfigurer hon sett tidigare var den här avbildningen av Bast utsökt i sina detaljer. Men den var av metall. Guld, silver, koppar, och överallt prydd av stora stenar; rubiner, diamanter och något som liknade jade och som utgjorde de stora, gröna ögonen. Statyn måste ha varit nära tre meter hög, och nådde nästan taket i salen. Kring den stod brinnande ljusskålar; vackra, grunda guldskålar i vilka en veke var nedkörd i en klump fett. De verkade ha brunnit en mycket kort stund, för fettet hade knappt börjat smälta. Kring väggarna stod låga stenbänkar, som såg ut att vara uthuggna av en amatör. De var ojämna och knöliga, och långt från de delikata statyerna i grottan och templet. Överallt längs väggarna fanns målade bilder. Samma vackra målningar som tidigare i ögonhöjd, och längre ner enkla, nästan slarviga teckningar. Något skramlade till bakom statyn, och Camilla hoppade högt. Hon tog ett par steg åt sidan och kikade runt statyn, men hon såg inget. Jack kom fram och lyste med sin ficklampa, men de kunde inte se vad som hade orsakat ljudet. Däremot så Camilla något som fick henne att stöna högt. Bakom statyn fanns ytterligare tre tunnelmynningar, varav två var lika låga som den de kommit in genom. Jack såg dem också, och tog sig för pannan.

"Det här går inte. Vi måste vara fler om vi någonsin ska kunna hitta de andra."

Han gick fram till statyn och strök handen över Basts gyllene mage. Så böjde han sig fram för att se närmare, och höll upp lampan.

"Camilla, titta här!"

Hon gick fram och följde hans blick, men kunde inte se vad som var intressant. Han drog fingret längs en nästan osynlig skåra, fram till något som liknade ett handtag.

"Det är ingen staty, det är en sarkofag."

Camilla drog in andan häftigt, och backade undan. Det svartnade nästan för ögonen. Sarkofag? Jack höll hårt i handtaget och drog i det.

"Låt bli!" skrek hon. "Öppnar du den så slår jag ihjäl dig!"

"Lugn," svarade han. "Vi måste se efter."

Camilla sprang fram till Jack och drog honom i armen, men han ville inte släppa taget. Sakta, millimeter för millimeter öppnades den tunga kistan. Så fick hon syn på något som glimmade till bakom sarkofagen.

"Jack!"

Nu släppte han handtaget, och riktade lampan mot det glimmande. För ett kort ögonblick stirrade de in i ett par gröna kattögon. Så vände det lilla djuret om och flydde in i en av de små tunnlarna.

"Såg du!" flämtade Camilla.

"Ja. Konstigt. Hur kan den klara sig här, mitt ute i öknen?"

"Nej, SÅG du inte?"

Jack stirrade på henne som om blivit tokig. Han hade inte sett.

"Den var alldeles röd om ena tassen."

"Blod?" Jack stelnade till.

"Nej, fel färg. Jag är säker på... åh gud, du kommer att tro att jag blivit galen, Jack. Jag är säker på att den har målat på väggen."

"Du har rätt. Jag tror du är galen. Det är ju omöjligt!"

"Men det är samma färg, titta bara. De här målningarna är färska!"

"Nej." Jack skakade på huvudet.

"Massgraven, väggmålningarna, de här konstiga bänkarna, templet. Det är de som styr här nere. Det är därför vi har blivit som tokiga allihop."

"Nej, Camilla, det måste finnas någon annan förklaring."

Ytterligare en katt tittade fram ur en av gångarna, såg på dem i ett par sekunder och försvann sedan. Jack stod kvar med en förströdd min och såg efter den. Så vände han sig mot sarkofagen igen.

"Camilla, hjälper du mig. Den här är tung."

"Är du inte klok?! Vi måste sticka härifrån, nu! Fattar du hur mycket snabbare de är i småtunnlarna?!"

"Kan du hålla lampan, i alla fall?"

"Begriper du inte? Fattar du inte vad det är som händer?"

Äntligen vände han sig om, och såg på henne med en frågande min. Hon kände det som om hon skulle brista ut i gapskratt när som helst.

"Har du aldrig hört uttrycket \x91nyfikenheten blev kattens död\x92?"

Jack tappade hakan. En lång stund stod han bara och stirrade på henne. Fan också, tänkte hon. Två stumma bildstoder att släpa ut.

"Jack, kom nu. Annars tar jag med mig Stefan och lämnar dig här!"

Sakta började han röra sig mot henne, men ångrade sig och återvände till sarkofagen. Med ett våldsamt ryck slet han upp locket. Graven var tom. Jack lyste för sig med ficklampan medan han kände efter i hörnen. Bara damm.

"Är du nöjd nu?" Camilla lade in så mycket kraft i rösten hon förmådde. "Eller ska vi in och krypa efter målarkatterna?"

Jack vände sig om. Nu verkade han en aning förvirrad, som om han nyss hade vaknat. Eller snarare väckts ur sin vakendröm.

"J-jag... Camilla, vi borde kanske..."

"Ssch!"

Hon lade huvudet på sned och lyssnade. Någonstans ifrån hördes ett svagt, skrapande ljud. Camilla sprang fram till den stora tunnelmynningen och lyssnade igen. Det kom definitivt därifrån. Sakta växte ljudet i styrka, och plötsligt verkade Jack klarvaken. Han sprang fram till Stefan och ruskade på honom. Ingen respons. Camilla gjorde honom sällskap, och hon gav sin bror en lätt örfil. Sakta började lystern återvända till hans blick, och det började rycka en aning i musklerna. Kanske var han på väg ur chocken. Läpparna rörde sig lite grann.

"D... det var mörkt förut... inga ljus... trodde att hon... men... kunde inte..."

"Kom, Stefan, vi måste sticka, kom nu!"

Han blinkade ett par gånger, och fäste så blicken på Camilla.

"V-vad gör du här? Var är... var är hon?"

"Vet inte, vi har bara hittat dig. Var Marie med dig här inne?"

"Marie? Ja, men... hon..."

Nu fick han syn på den öppna sarkofagen, och för första gången tycktes han höra det skrapande ljudet. För Camilla lät det plågsamt nära, och även Jack tycktes ivrig att ge sig av. Stefans ögon vidgades, och han gav till ett jämrande läte. Så snodde han runt och rusade in i gången de hade kommit genom. Camilla följde genast efter i en hukande språngmarsch, men så kom hon att tänka på Jack. Han skulle tvingas krypa, och kunde aldrig följa deras tempo. Han såg hennes tvekan, men skakade på huvudet.

"Skynda dig att hinna ifatt honom, så han inte går vilse. Jag kommer efter så fort jag kan."

Camilla nickade, och sprang så fort hon kunde längs tunneln. Snart nådde hon den plats där tunneln blev som smalast, kastade sig på marken och började krypa. Framför sig kunde hon vagt ana ljuset från Stefans lampa. Stefans lampa? Han hade ju hennes...

Först nu insåg hon att hon hade lämnat Jack i gravkammaren utan ljus. Efter ett ögonblicks tvekan bestämde hon sig dock, och fortsatte följa Stefan.

Jack såg hur ljuset från Camillas lampa försvann längs tunneln. Kvar fanns bara skenet från ljusskålarna på golvet. Han gick fram och lyfte på prov upp en av dem. Den var mycket tung, och kändes som gjord av rent guld. När han förde den fram och tillbaka for klumpen av fett omkring i skålen, och med ett fräsande drunknade veken. Lite flott stänkte upp på hans hand, och han tappade skålen. Skrapandet från den stora tunneln ökade i styrka hela tiden, och nu kunde han skymta ett svagt ljus långt, långt där inne. Nu eller aldrig. Stanna eller fly? Han kände att tiden för tvekan höll på att rinna ut. Där fanns ingenting att bygga en fackla av, så han skulle få navigera tunnlarna i becksvart mörker. Beslutet att låta Camilla få ta hans ficklampa, som hade känts både logiskt och hjältemodigt just då, började han nu ångra. Jacks tankar avbröts av ett väsande ljud nedanför honom, vilket följdes av en skarp smärta i ankeln.

När de nådde fladdermussalen var Camilla nästan ifatt Stefan. Under färden genom den trånga tunneln hade hon hela tiden närmat sig, men han svarade inte på hennes förtvivlade rop. Hon rusade under portalen och hann se hur hans ljussken försvann mot utgången.

"Håll dig till den här gången!" skrek hon. "Sväng inte av!"

Inget svar. Nu när det gick att springa upprätt vann han mark igen, och hon sprintade på trots värkande lungor. Förbi den raserade gången, och så fick hon syn på ljuset igen. Det vek av. Han var på väg mot den enorma grotta där hon, Jack och Ahmed hade funnit en Bast-staty.

"Stanna, Stefan! Du kan inte springa där inne! Klipphyllan är för svag!"

Ingenting hon gjorde eller sade hjälpte. Stefan sprang så fort han orkade, och i den spiralvridna tunneln såg hon inte ens ljuset från hans lampa längre. Desperation gjorde henne nästan övermänskligt snabb, och när tunneln planade ut såg hon honom på bara några tiotals meters håll. Än en gång skrek hon åt honom att stanna, men han fortsatte. Så försvann han. Ett par gånger såg hon ljusstrålen virvla förbi grottmynningen, sedan hördes en svag, avlägsen duns när hans kropp slog i grottans golv. Hon fortsatte springande fram till kanten, och hade kanske också hon fallit ner om inte Ahmeds starka armar hade slutit sig kring hennes midja.

Jack skrek till och ryckte åt sig foten. Inte kunde det väl finnas ormar mitt ute i öknen? Smärtan försvann inte, och nu fick han se orsaken. En liten, gråsvart katt hade bitit sig fast i hans ben, och medan han skakade av sig den såg han att fler kom ut ur de små tunnlarna. De flesta stannade på avstånd, och några sprang in i den stora tunneln. Ett par av dem anföll honom, och han fick försvara sig med sparkar och slag. Efter att ett par katter landat hårt mot väggar och golv drog de sig tillbaka, och bevakade honom. Sakta backade han mot tunneln han hade kommit genom, men ångrade sig. Det vore omöjligt att krypa från dem, i alla fall utan att exponera hela baken för djuren. De var helt klart aggressiva; de spottade och fräste varje gång han rörde sig. Att backa var också uteslutet, de skulle kosta honom ögonen. Ljuset från mittgången var starkt nu. Han kunde se skuggor som började framträda på tunnelväggen. Mängder av katter kom springande i förväg, och det skrapande ljudet var nu nästan olidligt högt. Med en rysning konstaterade han att det lät som knivar som skrapar i sten. Knivar... eller klor. Nu började salen fyllas av katter. De tycktes postera sig längs väggarna, på och nedanför bänkarna. Till sin stora förvåning såg han en del av dem börja måla på väggen. De doppade tassarna i skålar med färg och formade små figurer på stenväggarna. Så Camilla hade haft rätt om katten med röd tass! Doften från så många djur slog hårt i Jacks näsborrar, men ändå trängde något annat igenom. En torr lukt, som av damm som rörts upp. Där fanns något annat i den doften. Han kom att tänka på ålder. Som att sniffa på gamla pergamentrullar. Nej, rättade han sig, ännu äldre. Om någon kunnat lägga ålder på flaska borde den dofta så med korken ur. Jack vågade inte stå still längre, utan tog ett steg in i salen. Genast for flera katter upp och gick till angrepp. Han sparkade undan de som varit snabbast, och kastade sig in i den öppna sarkofagen. Ett kort ögonblick trodde han inte att han skulle lyckas få igen locket, men det gick. Precis innan ljuset försvann hann han se en skymt av en stor, grå päls som rörde sig utanför.

Camilla satt lutad mot grottans vägg med ögonen slutna. Tårarna var slut, sorgen var som bedövad, och hon hörde inte längre på när Ahmed återigen bad om ursäkt för att han inte hunnit hejda Stefan. Stefan... Han låg intill henne, med hennes jacka virad kring sig. Det hade tagit henne och Ahmed nästan en timme att klättra ner till golvet; ju längre ner de kom desto svagare och osäkrare blev utsprången från klippan. Det skulle krävas rep och block för att få ut kroppen, men det fick bli en senare fråga. Sakta reste hon sig på darriga ben och försökte att inte titta på sin bror.

"Camilla..." började Ahmed, men hon avbröt honom.

"Du behöver inte ursäkta dig. Jag tror inte att du hade kunnat stoppa honom ändå."

"Klipphyllan är smal där uppe. Jag hann knappt fram tills du kom ens."

"Han var hysterisk, ni hade bägge fallit."

De tystnade. Ahmed hade förstås varit vid statyn i grottan. Camilla förbannade sig själv för att inte ha tänkt på det. Han hade försiktigt lossat statyn från dess sockel, rensat den från damm med en nästan plågsam försiktighet, och gjort den klar att bäras upp. Inte förrän han hörde Camillas skrik och såg Stefans lampljus komma genom tunneln hade han insett att han jobbat i nästan ett dygn.

För första gången sedan de nådde golvet i grottan tog nu Camilla in sin omgivning. Ahmed hade flera lampor med sig, och hade placerat ut dem utefter klippväggen när de klättrade ner. I ljuset från dem kunde hon se långt i grottan. Det kändes märkligt att se detta relativt jämna golv, där det borde ha funnits stalagmiter överallt. Hon kom att tänka på hur ekona hade dött förra gången de var där, och undrade för sig själv om här inte kunde bli en underbar balsal. Hur skulle en orkester låta i sådana här miljöer?

"Camilla?" Ahmed lät osäker.

"Mmm?"

"Jag ville... du borde kanske se den här."

Han höll fram ett stycke tyg, och det tog en stund innan hon reagerade.

"Marie! Hon hade en sådan här tröja!"

"Den satt fast på en vass klippkant ett stycke upp. Jag tror det finns fler."

Han riktade ficklampan uppåt väggen, och här och var kunde Camilla se små, små aningar av tygrester. Alla i samma ljust blå bomullstyg.

"Men har hon klättrat upp eller ner?" undrade hon.

"Ner. Man fastnar inte så här när man klättrar uppåt."

Ahmeds resonemang lät fullt logiskt. Egyptiern talade om att han vaknat mitt i natten och inte kunnat släppa tanken på statyn. Utan att väcka någon hade han smugit sig bort från lägret till hissen. Först nu kom han på att han borde ha reagerat på att hissen redan var nere. Då hade han inte tänkt på något annat än hur han skulle få med sig statyn upp.

"Förmodligen hade både hon och din bror gått ner redan innan mig."

"Men varför gick de åt skilda håll?" undrade Camilla. "Om nu bägge gick ner samtidigt."

"Vi vet inte om de gjorde det," svarade Ahmed.

"Jo, det vet vi! Stefan sa att han trott att hon var död, men att hon levde."

"Sade han det om doktor Sanchez?"

Camilla tänkte efter, och bet sig tankfullt i läppen.

"Nej. Nej, han sa nog aldrig att det var henne han menade. Tvärtom verkade han förvånad när Jack frågade om henne. Men vem skulle han annars mena?

Han ryckte på axlarna, och de gick tillsammans en bit längre in i grottan. Här nere fanns inga spår som kunde tyda på att någon varit där. Camilla drog efter andan för att ställa en ny fråga när en tanke slog henne, hårt.

"Herregud, Ahmed! Jack! Jag lämnade honom ensam utan lampa! Vi måste hjälpa honom!"

"Lugna dig! Var då?"

"Bortom fladdermussalen. Stefan hade täppt till deras gång så att han kunde komma vidare. Det fanns flera gångar där, långa och smala, bara han inte går bort sig."

Hon började leta efter en plats att börja klättra upp, men Ahmed tog tag i hennes arm.

"Vänta lite," sa han. "Doktor Sanchez, då?"

"Doktor San..."

"Om hon har kommit förbi här, borde vi inte leta efter henne då?"

"Men Jack kan vara i knipa. Precis innan Stefan sprang iväg hörde vi..."

"Camilla." Han spände sin blick i hennes. "Om Jack har råkat illa ut så är det redan för sent att hjälpa honom. Du sa det själv, det är långt till platsen där du lämnade honom. Om han kan så kommer han efter oss."

Camilla begravde huvudet i handflatorna. Tydligen hade hon ändå tårar kvar.

Det tog en lång stund innan Jack vågade glänta på locket. Ett par våldsamma ryck i handtaget, som han dock lyckats hålla emot, hade följts av ett vedervärdigt skärande ljud, som om någon försökte öppna sarkofagen med en kniv. Medan han satt där i mörkret och hörde ljuden utanför avta och försvinna hade Jacks tankar snurrat runt som ilskna bålgetingar. Vem hade kommit genom den stora tunneln? Denne måste ha släpat på något oerhört tungt, av ljuden att döma. Hade verkligen en katt målat på väggen, eller var detta något han inbillat sig? Alternativet lät skrämmande. Vem hade varit begravd här, och var fanns kroppen? Var alla katterna ditplacerade av en gravplundrare för att skrämma bort rivaler? I vad som föreföll vara timmar låg Jack stilla och lyssnade till sin egen andedräkt och sina hjärtslag. Inga fler ljud hördes, men det betydde inte att allt var säkert. Kunde någon ha lagt sig i bakhåll? Sakta, sakta gled locket upp, och han kikade ut. Nya ljus brann på golvet, och han kunde snart konstatera att salen var tom. En blick på locket visade att någon försökt skära genom metallen. En lång reva var uppsliten i Basts guldmage. Det här stämde inte. Varför skulle en gravplundrare lämna guld och ädelstenar, och stjäla kroppen inuti kistan? Eller hade de helt enkelt inte kunnat få med sig den massiva guldpjäsen? Vad Jack visste om gravplundrare så borde de ha skurit ner guldet i små stycken och forslat ut det. Något var fel, och det tog honom en stund att komma på vad. Golvet och bänkarna var dammiga, men sarkofagen var ren. Vem städade här egentligen? Någon kult för Bast-dyrkan hade inte funnits på tusentals år, så varför just nu? På ett ställe på väggen fanns det nya målningar; färgen var så färsk att den smetade av sig. De föreställde fler katter, men där fanns en udda bild, som han tyckte sig kunna identifiera. En katt delade ut något till andra katter, något den tog ur ett bylte. En ryggsäck? Hans eller Camillas? Stefans? Doktor Sanchez\x92? Phils? Hans funderingar avbröts när en liten panel öppnades i väggen. En svart katt kilade ut, blängde på honom med sina gröna ögon, och försvann in i en av de små gångarna. Jack fick kämpa hårt för att besegra en vilja att utforska den stora gången, och han tog sig krypande in den väg han kommit. Att hitta ut i mörkret skulle inte bli lätt, men han visste vägen. Efter ett tag kröp ekot av hans andetag närmare, och han visste att han var inne i den trängsta delen av gången. Här stannade han för att hämta andan. Han kröp med ögonen öppna, men nu blundade han för att inte överanstränga dem. Det vore nog bäst att fortsätta med ögonen slutna, men han vågade inte riktigt, ifall någon skulle dyka upp med en ficklampa. Medan han satt där tyckte han sig kunna höra ljud någonstans ifrån. Snart kunde han urskilja ljuden, och kände igen mjuka tassar. Katterna fanns framför honom.

Camilla sparkade till en lös sten, och den klackade bort längs stengolvet. Fortfarande den där kusliga avsaknaden av eko, inte minst när de stannade för att ropa efter Marie. De måste ha gått en kilometer nu, och fortfarande syntes inga tecken på att de skulle närma sig en bortre vägg. Det var knappt ens att ljusstrålen nådde det välvda taket med alla dess droppstensbildningar. Här växte någon sorts konstiga lavar, ett tunt grönvitt lager här och var ovanpå den nakna klippan. Biologen i henne vaknade till liv och registrerade att lavarna tycktes känsliga för ljus. Om hon riktade ficklampan mot en bestämde fläck för en stund så rörde sig lavarna ditåt, giriga efter det livgivande och sällsynta ljuset. Ett tag förväntade hon sig nästan att de skulle nå fram till en underjordisk sjö och enorma svampar, men hon slog bort tanken. Att börja fantisera skulle inte tjäna något till. Det var en bra stund sedan hon och Ahmed hade talats vid senast. De var oense om prioriteringar, och hon hade motvilligt gått med på att söka igenom grottan först. Men ingen kunde tvinga henne att gilla det. Så, efter ytterligare en stunds vandring, kunde de ana bergvägg framför sig. Gudars skymning, tänkte Camilla, den här grottan måste vara en halvmil lång. Grottväggen framför dem såg ungefär ut som den de lämnat, men här fanns inga vindlande klipphyllor som ledde uppåt. I stället mynnade en bred, hög tunnel längst ner, mitt på väggen. Det var särklassigt den största tunnel de stött på här nere. Vid tunnelns mynning låg något. Ett bylte av tyg. Camilla sprang fram och böjde sig ner. Hon kände igen Maries ryggsäck. Kring den låg flera tygrester, delar av kläder. Allt var sönderrivet, och på en del satt torkat blod. Men om Marie varit där? Om hon nu dött där? Vem var det då Stefan hade yrat om? Hon som ännu levde? Camilla sjönk ihop och blev sittande. Ahmed lade en hand på hennes axel, men sade inget. För det var hon tacksam; det var skönt att sitta tyst en stund. Hon stördes inte i sin tystnad förrän hon kände hur Ahmed stelnade till. Han hyssjade henne redan då hon drog in andan för att undra vad som var fel, och hon satte sig för att lyssna. Från den breda gången hördes ett skrapande ljud.

Jack höll andan och satt blick stilla. Tassandet kom allt närmare. Han började fundera över hur han skulle kunna försvara sig mot ilskna katter i en trång tunnel. Fötterna först, för att kunna sparka, eller händerna först för att få grepp? Det kändes hopplöst. Så plötsligt lät stegen mer avlägsna igen. Han lyssnade noga, och upptäckte att det stämde. Nu var de på väg bort. Efter en stund försvann ljudet, och han kröp vidare. Bara något tiotal meter senare stannade han igen. Nu kom det igen, tassandet som blev högre och högre tills det lät som om de snart skulle kliva på honom. Så avlägsnade det sig igen, och han kunde pusta ut. Nu visste han vad han hade hört. De hade varit till kattgraven och lämnat kropparna efter de katter han haft ihjäl vid sarkofagen. Tanken stannade upp, och hejdade sig. De hade? Hur fan kan katter begraver sina döda? Ändå, var inte graven i sig ett bevis. Fanns här katter som gjorde målningar och högg ut stenbänkar, som utförde begravningar och dyrkade sin gudinna? Tanken var så befängd att han nästan fnissade högt. Hysterin måste ligga närmre till hands än jag tror! tänkte han. En liten stunds väntan till, så att den här gruppen katter hann undan, sedan kröp han vidare. Jack kände att han var tvungen att se ljus snart, om han inte skulle förlora förståndet.

Något vasst drogs mot stengolvet, inte alls långt borta. Camilla vände om och skulle just säga till Ahmed att springa tillbaka mot utgången, då hon kolliderade med doktor Strain. Sammanstötningen var så pass våldsam att hon satte sig utan att hinna ta emot med händerna. Chocken att se honom så plötsligt gjorde att hon satt kvar. Ahmed rusade glatt fram och tryckte doktorns händer.

"Doktor Strain, äntligen! Om ni visste hur oroliga vi har varit!"

"Oroliga? Varför då? Har det hänt något?"

"Var har ni varit?"

"I bokammaren. I stora templet när det har varit tomt. Sen de där jävla fladdermössen flyttade in i det lilla templet har jag haft mina saker här. Var är Jack? Jag skulle behöva hans hjälp med att datumbestämma..."

"Jack är död!" Camilla for upp på fötter och högg tag i doktorns skjortkrage. "Stefan är död! Marie är död! Fattar du inte vad du har ställt till med?!"

Doktorn lyfte bort hennes händer och mötte för en sekund hennes blick. Så vände han sig i stället till Ahmed.

"Jack... död?"

Egyptiern ryckte på axlarna.

"Förmodligen. Kanske. Vi vet inte säkert, men han blev kvar i det stora templet."

"Det var illa! Då får du sköta analyserna, Ahmed." Han vände sig till Camilla med ett leende. "Kanske vår unga biolog kan mäta C-14?"

Hon flämtade till. Spänningen som hållit hennes muskler darrande flyttade hon nu till höger hand, och gav den gamle mannen en rejäl snyting.

"Hur fan kan du tänka på forskning nu?! Vi måste härifrån! Hör du inte?"

Hon pekade mot tunnelmynningen. Ahmed hjälpte doktorn på fötter.

"Doktorn, hon har rätt. Vi måste härifrån."

"Nonsens. Det finns gott om platser här inne där vi kan hålla oss osedda. Vill ni inte se henne? Det finns en hög gång som leder till bokammaren. Ni skulle se när hon kommer dit, vad de hyllar henne!"

"Vad pratar ni om, doktorn?" undrade Ahmed. "Hör ni inte? Det kommer något."

"Hon rör sig mer nu när det är oro i tunnlarna. Ni tog väl inte med er en kamera, väl? Snälla Ahmed, vill du springa upp efter den? Mitt sovrum, andra byrålådan. Biologen kan väl stanna. Du kommer säkert att gilla det här."

"Förbannade idiot! Stanna och dö, du, men jag sticker!"

"Doktor Sanchez tog kameran," sa Ahmed. "Jag letade efter den innan jag gick ner. Jag insisterar, doktorn, ni måste komma med. Nu."

"Nej, Ahmed."

Ett klickande ljud fick Camilla att avbryta sin just påbörjade marsch mot klipphyllorna. Doktor Strain höll en pistol riktad mot Ahmed.

"Biologen också. Kom hit nu!"

Uppgivet suckade hon. Bara att lyda, annars kanske han skulle skjuta Ahmed. Strain viftade till med pistolen åt hennes håll, och hon skyndade på stegen. Demonstrativt sträckte hon händerna mot grottans tak.

"Vad ska vi göra nu? Vänta på döden?"

"Ni följer med mig hitåt. Här finns en utskjutande klippa som vi kan gömma oss bakom. Än är hon långt borta."

Skrapandet hördes tydligt nu, trots att de talade. Camilla kände hur svetten bröt fram i nacken.

"Vad är det? Vad är det du vill att vi ska se?"

Strain tycktes inte höra hennes frågor, utan fortsatte att mana på dem med pistolen. Ur sin ryggsäck tog han fram en smörgås som han kastade framför tunnelmynningen. Åsynen av en ostmacka fick det att vattnas i munnen på Camilla. Det måste vara minst tolv timmar sedan hon och Jack åt frukost tillsammans. Tolv timmar! Det kändes som en evighet och en kvart. Strain såg hennes lystna blick och misstolkade den för en frågande.

"Hon tycker om att hitta saker. Dessutom stannar hon upp för att äta, så att vi kan studera henne ordentligt. Synd att ni inte fick med er kameran! När hon har gått får du Ahmed hämta den."

"Jag sa ju att doktor Sanchez hade den!"

"Bra. Hämta henne då, men tyst nu! Observera noggrant, men håll er tysta! Ack, att det inte finns ett Nobelpris i arkeologi! Vi kunde boka biljett till Stockholm direkt. Det blir nära hem sedan för dig och din bror, biologen."

Camilla trodde inte sina öron. Hade karln blivit senil på två dagar? Eller var han så borta av de här förtrollande tunnlarna att han inte mindes vad man sagt åt honom strax innan? En sak var säker, han skulle inte tveka att skjuta dem om de försökte ta sig därifrån. Hon sökte Ahmeds blick, men egyptiern stirrade stint mot tunneln. Hon påminde sig själv om att han också fallit för forskningsfrestelsen. I tunneln syntes nu ett svagt ljussken, och hon kunde höra ljudet av en tung andhämtning bakom skrapandet.

Väl ute i fladdermussalen tog det Jack några minuter att hitta portalen som ledde vidare. Han höll sig till den vänstra väggen, då han visste att vänster var rätt väg vid nästa korsning. Därefter var det rakt fram till hissen. Den enda plan han hade var att hämta en ny lampa, kanske ett vapen om han kunde hitta något, och sedan vända tillbaka efter Camilla och Stefan. Efter det kunde de bestämma hur och när de skulle hitta alla andra. Där var korsningen. Han höll sig kvar vid väggen och skyndade så mycket han kunde. Om han mindes rätt fanns det inga sidogångar åt det hållet, så det var bara att gå vidare. Därför kom det som en överraskning när hans händer plötsligt famlade i tomma luften. En hastig våg av panik sköljde över honom, men han lyckades snabbt kväva den. Ett par vacklande steg längre fram nådde han tunnelväggen igen. Men var det rätt vägg? Hade han vinglat in i den nya tunneln? Han gick ner på knä och kände försiktigt omkring sig. Nej, där var väggen igen. Mynningen till den nya gången låg till vänster om honom. Han var fortfarande på rätt väg. Ny tunnel? Hur kunde tunnlar bara öppnas upp så där? Så mindes han katten som kommit genom en dold panel. Kanske kryllade det av dolda luckor och passager här nere. Kanske var han inte i säkerhet än.

"Skärp dig!"

Han hade inte tänkt säga det högt, och ljudet av hans röst lät plötsligt skrämmande starkt. Ekon studsade längs tunnelväggarna. Till svar kom ett svagt gnisslande ljud följt av en dov duns. Han frös på fläcken. Hade den nya tunneln stängts? Eller hade en ny öppnats? Var någon på väg mot honom nu, i mörkret. Han höll andan, men kunde inte höra någonting. Sakta började han gå mot hissen, men efter bara ett par steg trampade han på något mjukt. Det krasade till och ett gällt tjut hördes. Jack bröt ut i kallsvett. Det lät som ett skrikande barn! Men det ilskna fräsandet som följde fick honom att förstå att han trampat på ännu en katt. Nu brydde han sig inte om att följa väggen, utan höll ut armarna för att inte slå i väggarna, och så började han springa.

Hjärtslagen dånade i huvudet, och andetagen började bli rossliga när Jack till sist kände en ny sorts kyla slå emot honom. Visserligen var tunnlarna inte särskilt varma, men han kände igen ökennattens kyla. Fukten från oasen kändes som en välsignelse efter så många timmar i de dammtorra tunnlarna. Han slickade sig om munnen och upptäckte hur törstig och hungrig han var. In i hissen och så fumla efter knappen en stund. Den stora kranens elmotor surrade, och för Jack lät det högt som åska. Där uppe var det mitt i natten. Det ångade om andedräkten, och han huttrade till. Det var en månlös natt, men i det svaga stjärnljuset kunde han se konturerna av kranen. Där fanns flera ficklampor, och han tände en. Den lilla dieselmotorn som alstrade ström visade sig ha nästan slut på bränsle, och han gav ifrån sig en lång, stönande suck åt sin tur. Hade han kommit fram bara någon kvart senare hade inte hissen fungerat. Han letade på ett par dunkar och fyllde på tanken. Så begav han sig mot lägret.

Äntligen fick Camilla se vad som alstrade det hemska skrapandet. Nyfikenheten hade nästan helt lyckats tränga undan rädslan där de satt hukade bakom klipputsprånget. Ett par katter hade kommit ut ur tunneln med ljusskålar fästa på ryggen med ett band om magen. Vem hade...? Så avtecknade sig en väldig skugga på marken framför tunneln. Fler katter sprang fram och tillbaka vid mynningen.

"Här kommer hon," viskade Strain hänfört.

Ut ur tunneln kom en enorm katt. Camilla drog häftigt in andan. Hennes första bedömning var att katten var nära tre meter lång, svansen inräknad. Väldiga muskler spelade innanför den kraftiga pälsen. Hur Strain kunde veta att det var en hona kunde inte Camilla säga. Från hennes position syntes inget som angav kattens kön, men hon antog att Strain studerat den närmare. Hur nu någon kunde våga närma sig en sådan best. Det tog inte lång stund förrän katten fick syn på smörgåsen. Den böjde sig ner och nosade försiktigt på godbiten, men avfärdade den med en fnysning. Genast började några av de mindre katterna slåss om smörgåsen, tills en av dem försvann in i tunneln med sitt byte. En iskall kåre gick längs Camillas ryggrad. Om den inte var hungrig...

"Är hon inte magnifik?" viskade Strain, och hon såg att han hade tårar i ögonen.

Ljudet fick den stora katten att titta upp. Efter att ha sett sig om i ett par sekunder spände den sina gröna ögon i Camilla. De såg på varandra, och Camilla vågade inte ens andas. I kattens blick kunde hon avläsa ett slött intresse, som om den inte ens orkade bry sig om att ta reda på vem hon var. Så bröts kontakten, och katten gick vidare in i grottan. Strain följde efter, noga med att hålla sig ur ljuset. Plötsligt hade han glömt bort dem. Camilla petade Ahmed i sidan.

"Nu är det vår chans. In i tunneln!"

"Du är inte klok! Vi kommer vilse!"

"Vad som helst vore bättre. Kom nu."

Hon drog honom i ärmen, men han vägrade gå med. Även Ahmed följde spänt den enorma katten med blicken, och Camilla insåg att han var nästan lika fast som Strain. Nu blev hon tvehågsen. Ensam hade hon ingen lust att ge sig in i en tunnel som kunde leda henne vilse. Samtidigt ville hon inte sitta kvar där bakom klippan som en snäll liten efterrätt. Så när Ahmed började röra sig mot det nu ganska avlägsna ljuset följde hon efter på skakiga ben. De rörde sig på motsatta sidan katternas ljuscirkel från Strains position, och Camilla drog återigen i Ahmed.

"Vi kan se bättre här framifrån," viskade hon.

Tanken var att locka med honom till platsen där de kunde klättra upp mot utgången. Kanske kunde hon sedan få honom med sig upp. Men Strain rörde sig fortare, och när de kommit bortanför katterna var han med dem.

"Ser ni vilken kraft hon har, vilken nonchalant elegans. Underbart!"

"Ssch, snälla doktorn," viskade Camilla. "Dämpa er lite."

"Nonsens. Hon skulle inte skada oss. Jag fann henne, förstår du. Fann henne där hon sov i sin kista, långt bortom tiden och döden. När jag kom tillbaka var kistan tom. Jag vet inte vem som väckte henne, men visst är hon underbar? Inte underligt att de dyrkade henne."

"Så det var det han menade!" tänkte Camilla högt.

"Vad för slag? Menade vem?"

"Stefan. Min bror. Han sa något om att han \x91trodde hon var död, men hon levde\x92. Vi trodde att han menade Marie. Menar du att katten var mumifierad?"

"Nej! Hör du inte på? Hon har sovit, och nu är hon vaken! Redo att dyrkas igen. Jag tänker bli hennes överstepräst!"

Vad som sedan hände gick fort. En katt hade kommit fram till dem, lockad av Strains höga röst. Han såg den inte, utan trampade den på tassen. Katten skrek till, och genast fick de den stora kattens uppmärksamhet. Strain höjde pistolen och sköt den lilla katten med två skott. Från den stora hördes genast ett rasande rytande läte, som ett mellanting mellan ett skrik och ett väsande. På bara ett par språng var den framme, och ett enda slag av den väldiga tassen skickade iväg Strain över grottan. Katten böjde sig ner och nosade försiktigt på den döda. Hon puffade på den, som för att uppmuntra den till att resa sig. Ahmed tycktes ha vaknat upp lite ur sin dvala, för nu drog han med sig Camilla. De höll sig utanför ljuscirkeln, och lyckades precis undgå kattens uppmärksamhet. I stället kastade den sig åter mot Strain. Han slet av sig sin ryggsäck och slängde upp den i luften. Katten fångade den i språnget, landade och började slita den i stycken. Strain flydde mot tunnelmynningen. Camilla och Ahmed sprang så tyst de kunde mot utgången. Framme vid klippväggen slösade de ingen tid, utan började genast klättra. De hade inte hunnit särskilt långt förrän de kunde höra steg ovanför sig.

"Hallå! Är ni där! Camilla! Hallå!"

Jack! Hans rop försvann in i grottan, fortfarande utan ordentliga ekon. Camilla vände sig om. Ett ilsket rytande hördes inifrån grottan, och snart började ljussken närma sig.

"Jack! Håll tyst!" ropade Camilla så högt hon vågade.

Hon och Ahmed klättrade så fort de kunde nu. De hade fortfarande ett tiotal meter kvar tills dess att klipphyllorna blev stabila nog att gå på. Bakom sig kunde Camilla se den enorma katten, hur den kom fram till väggen och stannade. Ovanför sig hade hon ljuset från Jacks lampa. Var hade han fått den ifrån?

"Skynda dig!" väste Ahmed. "Ingen tid att hänga omkring."

"Hon kan inte klättra," sa Camilla. "De handtag som finns håller knappt för oss."

Men tydligen hände något nedanför dem, för Jack började ropa och mana på dem uppifrån. Camilla riskerade en ny blick bakåt. Katten stod kvar där nere, men något hade börjat hända med den. Som om den plågades vred den sig och kastade av och an. Så gick den upp på bakbenen, och Camilla fann att hon inte längre kunde röra sig. Borta var katten, och i dess ställe stod där en gänglig kvinnogestalt. Naken, men ändå inte under den tunna pälsen, gav hon till ett nytt rytande och grep tag i klippväggen. Det enda som inte ändrats var hennes huvud, men högst upp på en människokropp såg det på något vis än mer hemskt ut. Jacks rop från ovan bekom henne inte längre. Kvar fanns bara en enda tanke, och det var knappt att hennes kraft räckte till att ge den röst.

"Bast."

Jack hade rusat raka vägen till grottan när han kom tillbaka ner. Han hoppades att Stefan inte sprungit till det lilla templet där fladdermössen nu höll till, och då fanns bara ett alternativ kvar. Grottan. Lite krossat glas på golvet ett stycke in från huvudgången hade stärkt han hopp. Någon av dem hade slagit sönder sin armbandsklocka mot stenväggen. Han hade skyndat på stegen, och snart stått på klipphyllan och ropat efter dem. Han hade dock inte varit beredd på synen som mötte honom. Genast förstod han vad det var han hade sett utanför sarkofagen. Bast. Det kunde inte vara något annat. Den som dyrkats här inne hade inte varit en gud, utan en högst verklig varelse. Hon klättrade snabbt, trots att hon måste ha varit långt över två meter lång, och minst dubbelt så tung som någon av de flyende. Ahmed hade nästan nått klipphyllan, men han vände nu tillbaka mot den stillastående Camilla. Jack skrek för full hals, men inget tycktes rubba henne. Han tog upp en lös sten, siktade noga och kastade. Stenen träffade Bast på ena handen, och hon röt till på nytt. Hennes gröna blick spändes i honom, och ilningar kröp längs ryggraden. Ahmed fick fart på Camilla, och de nådde klipphyllan före katten. Jack fortsatte att mana på dem, för Bast klättrade snabbare nu. Medan Ahmed och Camilla sprang fram och tillbaka på de vindlande klipphyllorna klättrade Bast rakt upp. De nådde honom bara sekunder före katten, där han stod vid statyn. Camilla måste ha sett hans frågande blick, för hon skakade sorgset på huvudet. Så fort de kunde sprang de över den sista klipphyllan, men Ahmed tappade fotfästet. Med ett rop av förvåning föll han, men fick tag i klippkanten. De bägge andra böjde sig snabbt ner för att hjälpa upp honom, men nu var Bast framme. Hon grep om Ahmeds fotled med sin kloförsedda hand, och han skrek av smärtan. Jack släppte taget, och ropade åt Camilla att hålla i för allt hon var värd. Så drog han av sig sin ryggsäck och plockade fram en flaska. Han slog av flaskhalsen och tömde innehållet i ansiktet på kattgudinnan. Hon gav till ett skrik, släppte Ahmeds fot och började gnugga sig i ögonen. Som i slow-motion tippade hon bakåt och föll med ett ilsket fräsande. De drog upp Ahmed, men samtidigt började flera mindre katter nå upp till dem. Jack slog efter en med flaskan, men missade. Ur sitt bälte drog han fram en kofot och räckte till Camilla, och hon skickade ännu en katt utför kanten.

"Var fick du den här ifrån?"

"Jag har varit uppe i lägret. Kom nu!"

Sakta drog de sig bakåt medan Jack och Camilla höll katterna stången. Längst ner på grottans golv såg Jack hur Bast kom på fötter och började klättra på nytt. Han kastade flaskan på en katt som kommit för nära och började på nytt rota i ryggsäcken.

"Jag hittade de här i ett förråd," sa han.

Camilla släppte katterna med blicken för ett ögonblick och såg vad han höll i.

"Du är tamej fan inte klok!"

Jack tog kofoten från Camilla och tecknade åt henne att hjälpa Ahmed mot utgången. De försvann uppför spiralen, medan han satt kvar på huk. Katterna var inte längre så angelägna att anfalla, och han förstod varför. Omväxlande morrande och flämtande av ansträngning var Bast nu snart uppe igen. Jack tog upp en tändare ur fickan och satte lågan till dynamitgubbens stubin. Han kastade den så att den landade precis vid tunnelns början, så sprang han allt vad han orkade. Smällen var öronbedövande. Stensplitter for längs tunneln, men det var knappt han kände det som träffade hans ryggtavla. Han tog några steg tillbaka längs spiralen. Tunneln var helt blockerad. Från andra sidan hördes ett ilsket rytande, och rasslandet av sten. Där kunde hon gräva en stund. Nu gällde det att ta sig ut. Snart var han ikapp de andra. Ahmed skrattade åt honom och skakade på huvudet.

"Jag håller med henne. Inte klok!"

"De andra?" Jack såg mot Camilla.

"Nej. Strain är där inne nånstans, men han har blivit galen. Han hotade att döda oss!"

Jack tvekade, så Camilla fortsatte.

"Han sprang in i tunneln som Bast kom genom. Antagligen har han gått raka vägen till katternas näste."

"Då går vi," sa Jack till sist. "Jag vore tacksam om ni inte sa något om Phil. Han var egentligen ingen dålig människa."

"Det ska vi inte," lovade Camilla. "Men vad var det du hällde på henne?"

"Ja," sa Ahmed. "Du räddade mitt liv, och jag vill gärna veta hur."

"Äh, jag var hungrig, så jag rafsade ihop lite käk i ryggsäcken. Jag hällde en flaska öl i ögonen på henne."

Tunnlarna ekade av skratt.

Ahmed kopplade ihop de sista ledningarna, medan Jack ivrigt studsade bredvid. Camilla slog efter honom med ficklampan för att få honom att stå still, men då klagade i stället Ahmed på att ljuset försvann. Från hålet ovanför dem sipprade nu dagsljus ner, och Camilla kände en försmak av dagshettan. Till sist var Ahmed nöjd, och de åkte upp en sista gång med hissen. Jack rullade ut sladd medan de höjdes upp över marknivå. De gick några tiotals meter från hålet, och så stannade de. Ahmed kopplade sladden till en utlösare och vred på utan större ceremonier. Ett dovt muller skakade dem, och överallt omkring dem rasslade det när ökensanden kom i rörelse. En dammpelare reste sig ur hålet, säkert tjugo meter rakt upp i luften, och så småningom lade sig allt oväsen. Tystnad rådde åter i oasen. Utan ett ord linkade Ahmed bort mot lägret och den hägrande jeepen. Jack lade armen om Camillas axel, och hon svarade med att plantera en kyss på hans kind. Så gick de mot oasen.

När explosionen skakade tunnlarna tappade doktor Strain balansen och föll. Det klirrande ljudet och mörkret som följde sade honom allt han behövde veta. Ficklampan var trasig. En stund famlade han efter den, men när han till sist fann den bekräftades bara hans farhågor. Inget mer ljus. På alla fyra trevade han sig mot utgången. Hur kunde hon? Hur kunde hon attackera honom, utan att ens försöka lyssna till hans argument? De hade kunnat bli så stora tillsammans! Gudinnan och hennes präst. Världen hade legat för deras fötter! Men hon hade vägrat honom. Avspisat honom. Och nu? Vad var det för explosion? Inte hade de väl...?

Han fortsatte krypande genom tunneln tills han slog handen mot sten. Hade han krupit snett? Slog han i väggen? Nej, tunneln var blockerad. Det tog en stund att konstatera att hela tunneln var avstängd. Från golv till tak. Han lutade sig mot väggen och stönade. Att rensa hela tunneln för hand, i mörkret, det kunde ta dagar! Men han satte igång. Klyftige Jack, det var säkert han som låg bakom detta. Ville stänga in sin mentor till sin död! Själv ta åt sig all äran! I ilskan jobbade han fortare. Så stannade han till. Vad var det? Hade han inte hört något? Nej, bara inbillning! Jobba på! Nej, där var det igen. och igen. Han sjönk ihop och blev sittande på golvet, medan klickandet av dussintals små klor mot stengolvet kom allt närmare.